Untitled - Åbo Akademi

214
vilken biografin skall läsas och användas. 355 Stolpes biografi är en dialog mellan honom
själv och läsaren. Ingen dialog etableras till Birgitta. Hon snarare dissekeras.
För en historiker ter det sig märkvärdigt, och inkonsekvent, att Stolpe förkastar
större delen av källmaterialet när det gäller Birgitta, och i stället försöker ”förnuftifiera”
henne, medan han däremot okritiskt och fullständigt godtar dottern Katarinas vittnesmål
i kanonisationsprocessen. Motiveringen till detta är att Katarina stod Birgitta
närmast. Han skriver att dotterns vittnesmål måste betraktas som det sakligaste av alla.
Ingen primär, och redovisad, uppdelning mellan användandet av Uppenbarelsernas och
Acta-materialets olika inslag som kvarlevor eller berättande källor förekommer. En viss
tendenskritik förekommer, men den utförs inkonsekvent på måfå. Realitets- och
förnuftskriteriet verkar var den enda kritiska metod Stolpe följer. Någon doktrinhistorisk
analys av källmaterialet ingår inte i Stolpes biografiska metodkoncept. Det finns en
oförklarlig inkonsekvens i Stolpes avgöranden om vilket källmaterial som är tillförlitligt.
Stolpes hållning gentemot verifierbarhetskriteriet och kraven på metodisk konsekvens
är lättsinnig. Exempel på detta är teorierna om Birgitta som politiskt språkrör, socialreformator
och hypotesen om hennes sexualskräck. En intersubjektiv prövbarhet är
totalt ogörlig. 356 Det största problemet med Stolpes Birgittabiografi är alla de källor som
ingen annan än han själv har sett: källor som helt enkelt inte finns. Åskådningsexemplen
är många. Vi kan ta ett av dem. Stolpe återkommer ofta till Birgittas politikerroll. I slutet
av biografin konstaterar han på tal om stormännens uppror mot Magnus Eriksson:
I själva verket tycks det som om Birgittas betydelse för denna aktiva grupp av politiker inte
är uttömd bara med hennes upprorsplan. Gruppens idéer tycks tvärtom ha utbildats just
under inflytande av länge fortgående propaganda/.../Sammanflätningen mellan den
nationella politiken och den birgittinska kyrkopolitiken är tydlig långt fram i tiden. Det
finns förvånande exempel på hur stormännen inför rent politiska avgöranden citerar
Birgittas uppenbarelser som avgörande argument. Eller med andra ord: så stor var Birgittas
auktoritet att de upproriska politikerna uppfattade sitt djärva handlande som en klar
efterföljd av Guds och Guds moders genom Birgitta uppenbarade vilja. 357
Ingen historiker har ännu helt klarlagt Birgittas inflytande och betydelse i den senare
svenska 1300-talspolitiken. Vi vet absolut inte i vilken mån revelationerna cirkulerade
bland kyrkomän och stormanskretsar under Birgittas egen livstid i Sverige eller under
hennes tid i Rom. Ingen har heller funnit den egentliga orsaken till att Birgitta stannade
i Rom efter jubelåret 1350. Av uppenbarelserna vet vi att hon informerades om
händelserna i hemlandet, men i vilken mån och genom vilka kanaler hon eventuellt
utövade påtryckning står inte att finna i källorna. Här, som så ofta i biografin, har Stolpe
än en gång tydligen läst källor som ingen annan har sett. Det finns alltför många
frågetecken. Utan att förlänga den källkritiska diskussionen, kan man påpeka att Stolpe
355 Jensen, Berhard Eric, ”Den faghistoriske biografi – som experimentarium betragtet”, Livet fortalt.
Litteraturhistoriske og faghistoriske biografier i 1990´erne, red. A.B. Richard & B.E Jensen, Roskilde
Universitetsforlag, Frederiksberg 1999, s. 117-120.
356 Stolpe, 1973, t.ex. del 1, s. 40-55, 62, 73, 93. Det första och största problemet i Stolpes biografi är
avsaknaden av källförteckning och källhänvisning. Sporadiskt förekommer ytliga hänvisningar inne i texten;
emellanåt också en diskussion om trovärdigheten. Han hänvisar ibland till andra forskares och biografers
notapparat och källförteckning, vilket är ett oetiskt ansvarsöverförande samtidigt som det ger sken av att
hans biografi är gjord med klipp-och limmetoden.
357 Stolpe, 1973, del 2, s. 138. Jfr Carlsson, Gottfrid, ”Heliga Birgittas upprorsprogram”, Samlingar och
studier utg. av svenskt Arkivsamfund 1, Archivistica et mediaevitica Ernesto Nygren oblata, Stockholm 1956, s.
86-102 och Klockars, Birgit, Birgittas svenska värld, Stockholm 1976, s. 164-166.