Untitled - Åbo Akademi

har man gått så långt i diskussionerna att man talar om ”författaren som fiktion” eller
om ”författarens och subjektets död”. 82
2.3 Illusionens och maktens spindelväv
”Humanismens myt”. ”Skapare av människoillusioner”. ”Falsk tröstare”. ”Maktens
redskap”. ”Våldtäkt på livets desintegrerade mångfald”. De kritiska etiketterna på
biografin har varit många, sammanfattar Kjell Jonsson. Roland Barthes och Michel
Foucault är bara några av de forskare, som av ideologiska och vetenskapsteoretiska skäl
har attackerat biografin.
I sitt verk Sade, Fourier, Loyola visar Barthes var gränserna för det biografiska
projektet går för hans del. Den enda form av biografi han kan acceptera är en splitterbiografi
där författaren presenterar samlade biografem. För Birgittas del skulle det
innebära en samling löst hopfogade och osorterade ”birgittiania”, bestående av
anekdoter, yttranden och annat strögods. Barthes grundläggande irritation mot det
biografiska synsättet byggde på hans kritik mot en akademisk tradition där man ständigt
kopplade ihop det litterära verket med ”någonting annat”, d.v.s. olika biografiska
detaljer eller känslor.
Ett författarverk berättar ingenting om författaren lika litet som biografiska fakta
ger oss merkunskap om det litterära verket, slog Barthes fast. Det vardagliga och
litterärt improduktiva livet är ointressant ur den litterära textens perspektiv. Men hans
frenetiska förkastande av biografin byggde på mer grundläggande invändningar än så.
Individens pluralitet och diskontinuitet förstördes av biografins artificiella enhetssträvan
och tron på ett människans innersta väsen. Det är både suspekt och anstötligt att en
person försökte bestämma ”meningen” i en annan människas liv, ansåg han. Samma
åsikt förstärktes av dekonstruktionens centralgestalt Jacques Derrida när han, utan
namns nämnande, anklagade biografen Sartre för att vara en ”befrielsens ontofenomenolog”
som gjorde sadistiska försök att bestämma meningen i biografiobjektets liv. 83
I Michel Foucaults dragning till den subjektlösa historien ligger också en intensiv
kritik mot biografin och pyr. Om man i sin forskning fokuserar på en enda individ
bygger man upp en illusion av att en ensam människa kan betyda något, anser han. Den
subjektlösa historievetenskapliga metoden däremot kan effektivt undergräva humanismens
myt om den tanke- och medvetandemässigt fria människan. Individen är diskursernas
och maktens slav. När biografen isolerar det unika understöder han/hon indirekt
maktens, statens och den moderna ekonomiska produktionens kontrollbehov. Enligt
Foucault finns det etiska skäl att ifrågasätta och avvärja varje försök till individvetenskap.
I vårt kontrollbesatta samhälle, som vi lever i sedan 1600-talet, kommer varje
närgången biograf, medvetet eller ofrivilligt, att tjäna den mest onda av kunskapsteorier,
ansåg han. 84
82 De biografier som nämns i sammanhanget är Johannes Edfelt. En författarskapsbiografi av Ulla-Britta
Lagerroth (1993), Sara Lidman – i liv och text av Birgitta Holm (1998) och Spegling i en skärva. Kring Marika
Stiernstedts författarliv (1998) av Margaretha Fahlgren. Se närmare, Larsson, 2003, s. 48-50.
83 Jonsson, Kjell, ”Frihet eller determinism: principiella problem i den idéhistoriska biografins genre”, Att
skriva människan. Essäer om biografin som livshistoria och vetenskaplig genre, red. R. Ambjörnsson, P. Ringby och S.
Åkerman. Stockholm 1997, s. 90-93.
84 Jonsson, 1999, s. 90-93.
52