Untitled - Åbo Akademi

242
I Westmans studie över Birgitta fortlever den seglivade plutarkiska traditionen från
antikens biografiskrivning. 13 Under antiken jämförde man det ena biografiojektet med
det andra, vägde den ena hjältens fördelar mot den andres nackdelar. Westman
uppställer teologiska och religionsvetenskapliga kriterier för komparationen. Bedömningen
baserar sig på den evangeliska traditionen av personlighetsmystik som given
konstant. 14 Jan Romains tes om att ”historikern ser genom kikarsikte, biografen genom
förstoringsglas” har en viss relevans i denna biografi även om jag hellre vill tala om ett
mikroskopiskt närmelsesätt. 15 Biografens subjektivitet får en framträdande position
även om han döljer sig bakom både text och kontext. 16
Birgitta-studier ligger nära Leon Edels rekonstruerande poetik där biografin får vara
relativt fri i formen. Edels idealkombination av dokumentär trovärdighet och levande
personporträtt, koncentrerat kring ett talande dramatisk-sceniskt urval i stället för
faktaåtergivning, korrelerar med Westmans biografiska grepp. Däremot igenkänner jag
inget äkta sökande efter ”the figur under the carpet”, inget avslöjande av livsmyten,
ingen insikt om motsättningen offentligt-privat eller mask-essens som är de viktiga
termerna hos Edel. Den personlighetskärna som eftersöks är egentligen inte heller den
individuella. Den utgörs av en viss evangelisk ”typ”. 17 David Ellis sökande efter
tolkningsmönster och biografisk förståelse genom rationella förklaringsgrunder av
inte bedömt hans studie ur biografisk synvinkel utan betraktat den som en snittbiografi. Eftersom hans
analys söker den biografiska förståelsen väljer jag att se hans verk som ett biografiskt förståelseförsök, en
kompletteringsbiografi. Min avsikt är dessutom inte att slaviskt följa idéhistorien och utvecklingen av
biografins teori och metod utan att eventuellt finna nya biografiska perspektiv och metodgrepp som kan
vara intressanta ur den fackhistoriska biografins teoriperspektiv. Westman, 1911, förordet. Jfr Scheuer,
Helmut, Biographie. Studien zur Funktion und zum Wandel einer literarischen Gattung vom 18 Jahrhundert bis zur
Gegenwart, Stuttgart 1979, s. 160-161, 167f, 226.
13 Ännu i det sena 1800-talet ingick denna tradition i svensk biografiskrivning. Den fick visserligen ett
tillskott av en modernare vetenskaps- och historiesyn. Framför allt upptränades ett mer psykologiskt
inriktat öga. Traditionen skakades ändå inte i sina grundvalar innan modernkritiska biografer förklarade att
Plutarkos överhuvudtaget inte kunde betraktas som biograf. Jfr Larsson, Inger, Text och tolkning i svenska
författarbiografier, Elin Wägners Selma Lagerlöf, Elisabeth Tykessons Atterbom och Fredrik Bööks Verner von
Heidenstam. Södertälje 2003, s. 43-45, Hägg, Göran Övertalning och underhållning. Den svenska essäistiken 1890-
1930, Stockholm 1978, s. 46 samt Whittemore, Reed, Pure Lives, Baltimore/London 1988, s. 12. Westman,
1911, s. 151-259.
14 Westman, 1911, t.ex. s. 250-259.
15 Jfr Romain, Jan, Die Biograpahie, Bern 1948, s. 119. Westmans koncentration på ensidiga drag i Birgittas
utveckling i kombination med den digra materialinsamlingen är ett mikroskopiskt arbetssätt: det är
samtidigt både fylligt och siktbegränsande.
16 Detta aktualiserar i viss mån Liz Stanleys biografiteoretiska resonemang. Där ses denna faktor så
betydelsefull att hon insisterar på en självbiografisk redovisning i varje biografi för att synliggöra
framväxten av förståelsen och tolkningen. På detta sätt skulle den biografiska processen dras fram i ljuset –
och inte bara slutprodukten av det biografiska arbetet. Arbetsmetoden, som Stanley beskriver som mer
feministisk än ett mikroskopiskt närmelsesätt där sanningsvärdet vilar på materialinsamlingen, definieras
som kalejdoskopiskt. Stanley, Liz, The Auto/Biographical I. The Theory and Practice of Feminist Auto/Biography,
Manchester 1992, s. 136, 178.
17 Edel, Leon, Writing Lives. Principia Biographica, New York 1984, s. 13-15, 192-196 samt Edel, Leon, Literary
Biography, Bloomington 1973 (1957), s. 8. Man kan notera att Edel och Romain lägger samma vikt vid att
biografen söker och får en egen inre bild av den biograferade, hans/hennes inre kärna eller speciella
psykiska mönster, innan arbetet med faktaurvalet tar vid. Edel talar om att hitta ”the figure under the
carpet”. Romains uttryck är ”den gesuchten Kern”. Westman gröper fram en kärna. Problemet är bara att
kärnan är fylld på förhand med den söderblomska evangelietypen. Westman, 1911, s. 90-91, 108, 116, 119-
123, 250-259.