Untitled - Åbo Akademi

451
genom Birgitta. Piltz ser Birgitta som en dramatiker: överallt ser hon underlag för ”nya
scenbilder, ljussättning, roller och repliker”.
Om man alltså föreställer sig Birgitta som en något exalterad bibelläsare, som dag och natt
mumlar de heliga orden och själv kliver in i de bibliska planscherna som deltagare (för att
inte säga ny huvudrollsinnehavare), förstår man lätt hur nästan varje gång Birgitta möter en
människa, denna motpart oombedd kliver in i scenbilden och bildar underlag för en ny
utsaga, som genereras av ett fritt flödande ingenium, som inte låter någon enda idé, bild
eller ord falla till marken utan att upptecknas. 142
Piltz justerar Hjalmar Sundéns apokalyptiska tolkning av Birgitta utgående från det
joachimitiska schemat med Birgitta som introduktör av Andens tidsålder. Piltz menar
att detta är en övertolkning av magister Mathias entusiastiska hyperboler eftersom
Joachims tre tidsåldrar inte förekommer i denna form i hans kommentarer till
Apokalypsen. Mathias räknar, traditionellt, enbart med två tidsåldrar till skillnad från
Joachims gudshistorietolkning i tre tidsåldrar. 143
En annan passage är minst lika viktig för att förstå Birgittas syn på inspirationsprocessen
och profetens vånda att formulera sig. Birgitta jämför Guds ord med en staty
av trä, huggen och målad av Kristus. När hans vänner får se den, märker de att den kan
övermålas med ännu vackrare färger. Denna revelation uteslöts av Alfons, kanske av
blygsamhet, kanske av rädsla för att försämra Birgittas chanser vid kanonisationsprocessen
om det skulle visa sig att hon hade målat över eller färglagt budskapet på ett
inkorrekt sätt. Piltz konstaterar att hennes lära om evangeliernas inspiration kunde ha
tolkats som ”komprometterande och oroande”. 144 Birgittas sätt att beskriva
evangeliernas tillkomst är, enligt Piltz, ovanligt fräscht, avancerat och fullkomligt
ofundamentalistiskt. ”Hon måste rimligen själv ha blivit utsatt för illvilliga förvrängningar
av sina avsikter, alldeles som Jesus, vars motståndare systematiskt missförstod
honom”, tillägger han. Men i själv verket är hennes inspirationsteori inte vare sig
chockerande eller uppseendeväckande. Gud förmedlar inte texter utan medvetandeinnehåll,
som skall begrundas, skrivas ut och skrivas om. Synen på verbalinspirationen kom
först med renässansen. Evangelisternas uppgift var att vara ansvariga utredare av det
givna budskapet. Birgitta gestaltar själv, liksom evangelisterna och kyrkofäderna, sin text
på Andens uppdrag. 145 Thomas av Aquino sammanfattade sina synpunkter på varför
Jesus själv inte skrivit en enda rad.
Svaret är trefaldigt: en undervisning blir mer existentiell om den förmedlas från person till
person. En text kan inte fånga rikedomen i Kristi lära. Det var dessutom en fördel att den
inte nådde människorna direkt, utan endast genom mänskliga mellanhänder. 146
142 Piltz gör en intressant jämförelse här. Han påminner om Sara Lidmans romaner från Västerbotten där
romanpersonerna idisslar bibelord och bibelidiom och tolkar livet efter bibliska mönster på gränsen till
total identifikation. Piltz, 1991, s. 452-453. Citatet återfinns på s. 452.
143 Joachims apokalyptiska historiesyn redovisades i analysen av Hjalmar Sundéns Birgittabiografi ovan. Jfr
Piltz, s. 454.
144 Reuelaciones extrauagantes, utg. av Lennart Hollman, Uppsala 1956, Extr. 49, i sv. övers. Himmelska upp.,
Band 4, bif. upp, kap, 49, s. 149. Stolpe fäste redan tidigare blicken på denna något farliga revelation där
Guds budskap till Birgitta är att hon får ”granska orden i sitt hjärta och efter mycket tänkande utlägga dem
tydligare och framlocka bättre formuleringar”. Jfr Stolpe, Sven, Birgitta i Sverige, Stockholm 1973, s. 140.
Piltz, 1991, s. 456.
145 Piltz, 1991, s. 456-458.
146 Piltz, 1991, s. 458.