Untitled - Åbo Akademi

466
själva tron på sekulariseringen. Birgittas måste omtolkas och hennes värld dekonstrueras
för att igen låta sig rekonstrueras. Birgittas kristna patos balanserar nu farligt nära det
patetiska. Vi ser två närmelsesätt för att rädda förståelsen och undvika att patetiken helt
tar över hand. Humorn stiger in som räddare i tolkningsnöden: biografin omvandlar sig
till humoresk i Birger Bergh händer. Lars Bergquists nästan samtida biografi visar ett
annat vägval: en teologisk dekonstruktion där återkopplingarna till samtiden skrivs in
genom en avklädning av Birgittas eget, ställvis grotesk-patetiska språk, som
transformeras till allmänandligt omfattbara tolkningsraster.
Den långa linjesträckning vi överblickar här går från enhetskristen kulturförståelse
genom panreligiositet till profantolkning för att slutligen landa i återerövringen av den
kristna förståelsen i form av möte med en annan, främmande kultur. Först i detta skede
tycks en biograf kunna umgås med Birgitta i en samtalston som innehåller mild och
munter satir. Med Birger Berghs biografi inrättas två talande subjekt i texten. Flera av de
manliga biograferna närmade sig Birgitta som ett undersökningsobjekt, de kvinnliga
ville lyfta fram ett självständigt subjekt. Men mötet och relationen blir en
biografiteoretisk hållning först i Den heliga Birgitta. Åttabarnsmor och profet. Samtalet skrivs
in i biografitekniken. Då är avståndet mellan oss och Birgittas födelse 700 år.
Tiden och dess idéer kan avläsas med tydlighet i samtliga biografier utom i de
vetenskapliga och hagiografiska levnadsteckningarna. De vetenskapliga monografierna
uppvisar ibland antitidsdrag, som just genom sin karaktär av motbilder mot alltför
samtidsfärgade bilder av Birgitta, ändå indirekt berättar om ideologier och trender.
Schmid till exempel gjorde upp med både Söderström och Hägerström under texttäcket.
Birgit Klockars latent underliggande polemik mot ett alltför anakronistiskt
politiserande av Birgitta kan avläsas som indirekta tidsmarkörer i texten när tolkningarna
pekar på vad de avvisar. En likartad funktion får hennes motbilder mot 1970-talets
alltför långt drivna psykoanalytiska läsningar av Birgittas text- och själsliv. Tolkningen
talar om vad den repellerar eller tiger om. Här noterar jag en funktion som vi kan kalla
”korrekturbirgitta”. Klockars främsta ärende är att rensa upp i källmaterialet och
korrigera alla missbruk i Birgittabiografiken.
Sist och slutligen är det endast hagiografierna som är kliniskt rena från
samtidsspeglingar. Konklusionen är inte intressant enbart som en idéhistorisk överblick.
Jag skulle vilja formulera insikten så här: en objektivt driven utrensning av samtidsmarkörer
och biografens egna fingeravtryck i texten skapar inte i sig nödvändigtvis en
god biografi. Jämförelsen till hagiografierna understöder detta påstående. Biografin som
de kontinuerliga diskussionernas genre känns som en adekvat och fungerande
karaktäristik för biografin som personhistorisk vetenskapsgren.
I Birgittabiografierna avspeglar sig även vetenskapliga ”paradigmskiften” och nya
forskningsinriktningar. I Birgittaperspektiv ser vi hur Friedrich Hammerichs biografi
redan på 1860-talet signalerar den källkritiska historievetenskapens genombrott i
Danmark. Henrik Schücks banbrytande insatser i Birgittaforskningen, framför allt
textstudierna av revelationerna, introducerar ett nytt källkritiskt medvetande där
tendens- och traderingsuppmärksamhet ingår. Den weibullska skolans genombrott syns
inte i Birgittabiografierna innan den andra generationens weibullian, Toni Schmid,
utkommer med sin monografi över Birgitta 1940. Däremot inspirerade den nya källkritiska
inriktningen till textstudier av revelationernas genesis och utvecklingshistoria. Antipositivismen
avspeglade sig i Sundéns och Stolpes biografier.
I den mån vi kan tala om en bruksfunktion i Schmids, Klockars och Furuhagens
biografier gäller detta en instrumentell användning av det svenska helgonet för att
studera andra, större historievetenskapliga problem. Deras arbetssätt konvergerar med