Untitled - Åbo Akademi

154
organicistiska, det mekanistiska, det kontextualistiska) vilka i sin tur är sammanlänkade
till biografens grundhållning (anarkistisk, konservativ, radikal eller liberal) verkar inte
vara vare sig ett relevant biografiskt eller historiografiskt schema. Wahlströms
nationalromantiska Birgittabiografi är ett utslag av den romantiska berättelsen. Den
återspeglar ändå flera hållningar. Politiskt ser vi en konservativ attityd med stat och
kyrka som högsta värden 28 samtidigt som vissa ”anarkistiska” drag präglar detta
Birgittaporträtt. Ett liberalteologiskt och radikalfeministiskt budskap utbasuneras
genom Birgitta även om de momentana provokationerna inte ruckar den för tiden
övergripande konventionella samhällssyn som genomsyrar texten. 29
Enligt Arne Jarrick existerar det fyra olika motiveringar som utgångspunkt för
biografiskrivandet. Var och en är knuten till särskilda sätt att beskriva enskilda
människors levnadsöden. Samtliga av dem kan identifieras i Wahlströms levnadsteckning.
Den idiografiska motiveringen, som bygger på att man skall söka det unika i varje
levnadsöde, just p.g.a. dess unicitet eftersom ett liv inte kan återföras på några generella
strukturer, underlyder visserligen hjältemotiveringen, som handlar om att ta fram de särskilt
betydelsefulla hjältarna (eller busarna) eftersom de har egenskaper som förtjänar att
lyftas fram, men är trots det skönjbar. 30 Den folkloristiska motiveringen, som vill lyfta
fram enskilda människor som exempel på mer generella och utbredda tänkesätt i
förekomsten av en självständig folklig kultur – även om den sistnämnda med Jarricks
hänvisning till Ginzburg teoretiskt sett blir anakronistiskt – syns starkt i utkristalliseringarna
av allt ”medeltidstypiskt”. 31 Samma gäller den existentialistiska motiveringen med
”exempel på historiens utrymme för fria handlingsval”, som före Sartre är tidsfrämmande
i exakt denna formulering. Ändå blir Birgitta essentiellt och existentiellt just ett
sådant exempel, och föredöme, i denna biografi. 32
I den nationalromantiska ideologin markerades inga skarpa professionsgränser. 33
Den fryxellska självbilden ”historisk konstnär” fortlevde tydligen. 34 En antydan om att
28 Wahlströms roll som representant för högerns kvinnor avhandlas av Stina Nicklasson i Högerns kvinnor.
Problem och resurs för Allmänna valmansförbundet perioden 1900-1936/1937, Uppsala 1992. Wahlström var också
upprörd över tidens sedliga förfall och engagerade sig livligt i sedlighetsfrågan, Hammar, Inger,
Emancipation och religion. Den svenska kvinnorörelsens pionjärer i debatt om kvinnans kallelse ca 1860-1900,
Stockholm 1999, s. 238.
29 White, Hayden, ”Introduction”, Metahistory. The Historical Imagination in Nineteenth-Century Europe,
Baltimore, 1990. Se även ”Interpretation in History” i Tropics of Discourse. Essays in Cultural Criticism,
Baltimore, 1987, s. 51-80. White medger att biografihistorien inte alltid är så ”ortodox” utan visar upp olika
kombinationer. Jag menar att fokuseringen på biografens grundhållning är alltför snäv i denna tanke och att
begreppen konservativ, liberal, etc. dels denoterar kraftigt i jämförelseperspektiv och dels står under
tidsideologiska förändringar, vilket gör dem närmast oanvändbara som åskådliggörande verktyg. Jfr
Wahlström, 1905, framför allt s. 26 med s. 42.
30 Wahlström, s. 4-5, 12-15, 29-30, 33, 39-42.
31 Wahlström, 1905, t.ex. s. 4, 6-7, 15, 22, 24, 26, 30.
32 Jarrick, Arne, Mot det moderna förnuftet. Johan Hjerpe och andra småborgare i Upplysningstidens Stockholm,
Stockholm, 1992, s. 182. Wahlström, s. 22, 42. Före Sartre är den existentialistiska motiveringen
främmande i exakt denna formulering, men Birgitta blir ändå just ett sådant exempel, och föredöme, i
denna biografi. Den livsåskådningsmässiga orsaken till detta torde vara biografens vilja att beskriva Birgitta
som mer svensk än katolsk, d.v.s. med drag av protestantismens betoning på det individuella, och den
enskildes ansvar och aktivt fria vilja.
33 Svante Nordin klargör skillnaden mellan upplysningstidens och det historiska århundradets
forskningsinriktning i Från tradition till apokalyps, Malmö, 1989, s.71f. Birgittabiografierna från 1800-talet är
ju till större delen skrivna av professionella historiker. Enligt min uppfattning har dessa levnadsteckningar,
förutom Hammerichs, likheter med det historieberättande från 1700-talet som Nordin beskriver: de har en
inriktning på det filosofiskt och moraliskt allmängiltiga, det evigt mänskliga, lysande gestalter och bedrifter
– snarare än exakticitet i detaljer. Också driften att uppbygga och upplysa, på bekostnad av arkivstudier och
sökandet av nya fakta, kännetecknar biografierna. Om detta kommer sig av biografins karaktär som