Untitled - Åbo Akademi

495
problemen inställer sig först när biografen börjar döma mellan olika konfessionella
”typer” och traderingselement.
När vi jämför med hagiografierna, som är kliniskt fria från samtidsfärg och saknar
biografens konstruerande eller dekonstruerande bidrag, får vi en staty i texten i stället
för en levande person. Min konklusion blir att avspeglingen av biografens samtid inte
utgör en faktor i sig som skapar en dålig eller vetenskapligt otillförlitlig biografi. 14 De
riktigt dåliga biografierna, ur historievetenskaplig såväl som ur biografisk synvinkel, är
de levnadsteckningar där inga avspeglingar av biografens samtid märks överhuvudtaget.
Jag avser här de identifierade hagiografierna. Samtidsbunden förståelse och etableringen
av nya tolkningskategorier är en viktig del i biografikonsten. Jag menar att det
vetenskapliga utmaningen, och värdet, i biografin ligger i konfrontationen och relationen
mellan olika tider och olika individer och i exakt de komplikationer detta medför.
Biografin är inte, som dess vedersakare påstår, konversations- eller förströelsevetenskap.
Biografin stiger in med en allvarlig utmaning för den humanvetenskapliga
förståelsemetoden och ingår i en ständigt omprövande samtidsdiskussion. Det hör till
biografikens karaktär att de enskilda biografierna äger en idéhistorisk hemvist i den tid
där de skrivs; de bör ingå i sin egen historiografiska utveckling. Jag menar att vi i
biografiteorin genast kan inskriva fluktuationerna i begreppet biografi tillika med
”genrens” elasticitet, föränderlighet och beroende av tidens konventioner.
Min konklusion implicerar naturligtvis inte en metodrekommendation om att ju
mer biografen skriver in sig själv och sin tid i biografin desto bättre blir texten och
tolkningen. Birgit Klockars ”rena” biografi – Birgittatrilogin i sin helhet – med sina
svaga inslag av tiden och dess idéer är ju en källkritiskt fundamental biografi och ett i
alla avseenden utmärkt biografiskt arbete. Men den välavmätta och perspektivistiska
subjektivitet som Birger Bergh anlägger skapar just hans biografis stora förtjänster.
Inskrivningen bör alltid övervägas och mätas mot de problem eller distorsioner som
kan följa när biografin underställs övergripande politiska, sociala eller religiösa
bruksfunktioner. Vad jag anar i min analys är följande: både den hagiografiska
steriliteten och den överdrivna bruksfunktionen (läs: missbruksfunktionen) är till men
för biografiken. Samtidens och biografens egna alltför starka närvaro i kontexten gör
Fogelklous och Stolpes biografier obsoleta.
Ira Bruce Nadel menar att biografin som sådan är en avmytologiserande genre,
men att varje försök leder till nya mytbildningar. 15 Om Nadel med myt menar varje
livsberättelse, varje försök att skapa sammanhang eller avslöja kärnan i en personlighet,
är detta sant och uppenbart även i Birgittabiografiernas historiografi. Nadel visar en
radikal misstro mot möjligheten att hitta sanningen om den biograferade. Det innebär
en i grunden strukturalistisk språkteoretisk hållning, som inte har någon förståelse för
Edels essentiella mytbegrepp där distinktionen mellan den offentliga myten och den
dolda livsmyten är avgörande som metod och tolkning. 16 Psykobiografen Ingmar
Nilsson avvisar i likhet med poststrukturalistiska teoretiker ett essentiellt mytbegrepp.
Både han och kollegan Jan Bärmark vände sig skarpt mot uppfattningen att man kan
harmonisera en människa eller finna en enhetlig förklaringsmodell. De värjer sig mot
14 Det vill säga så länge detta inte ställs över den biografiska tolkningen så som hos Stolpe eller paras med
biografens övertygelse så långt som hos Furuhagen att Birgittas religiositet behandlas som en mask som
skall rivas av därför att biografen själv anser religion vara blott illusion eller maktmedel. Frågan om
samtidens och biografens synlighet i texten rör mest frågan om konfrontation mellan biografens och den
biograferades livsåskådning. Om den senare förtigs eller förvanskas blir detta samtidsinslag problematiskt.
15 Nadel, Ira Bruce, Biography. Fiction, fact and form, London 1984, s. 154.
16 Jfr Edel, Leon, Writing Lives. Principia Biographica, New York/London 1984. s. 153-159.