Untitled - Åbo Akademi

180
Fram till 1900-talet ansågs biografin vara den bästa varianten av historieforskning
när det gällde att skriva in ett kulturellt överjag och lära ut praktisk moral. 173 Biografin
hade en moralisk, politisk, religiös och/eller social överfunktion. Den sociala
funktionen i Wahlströms biografi kan läsas i hyllningen av det nationalistiska arvet.
Birgitta och hennes gärningar har ett fosterländskt symbolvärde. Biografins politiska
bruksfunktion är avläsbar i allusionerna till den pågående samtidsdebatten i kvinnofrågan.
Den religiösa funktionen är mer mångfasetterad. Bilden skapar ett affektivt
symbolvärde för att förstärka den gemensamma konfessionen som smälter samman
med både den sociala och politiska funktionen. Budskapet är även feministiskt och
liberalteologiskt.
Inte bara Lydia Wahlström utan också en annan Birgittabiograf, Ellen Fries 174,
arbetade aktivt för kvinnosaksfrågorna. Wahlström, liksom Fries, var medlem i Fredrika
Bremer-förbundet och kvinnofrågan stod högt på den politiska agendan. Wahlströms
polemiska kännetecken kom att bli en angreppsallians av kristendom och könens
jämställdhet, vilket framgår mycket markant i hennes Birgittabiografi. 175 Inger Hammar
framhåller hennes liberalteologiska profil och hennes tendens att i religionen se ett
nödvändigt emancipationsideologiskt fundament. 176 Redan från den första Birgittabiografin,
skriven av en kvinna, börjar Birgittas potential som ”förmoder” och portal för
kvinnosaksrörelsen att växa. Ellen Fries talade om Birgitta som ”en stor framtidstanke
klädd i medeltidsdräkt” ur kvinnoemancipationsperspektiv. Hon såg hur Birgitta med
sitt skönhetsideal och verklighetssinne var ”framom sin tid”, d.v.s. den tid när det
kroppsliga föraktades på bekostnad av askesen. 177 Fries kallar Birgitta en ”märklig
föregångerska till 1500-talets stora religiösa rörelse”. Wahlström läste in pläderingar för
jämställdhet och det allmänna prästadömets idé, inklusive teologisk uppvärdering av
kvinnorna, i Birgittas texter. Det är uppenbart att hon vill se kvinnans roll teologiskt
bekräftad inom kyrkan. I ljuset av ”det allmänna prästadömets idé” gör hon detta mer
än tydligt för biografiläsaren. 178 Inte bara fromhet utan uttryckligen kvinnornas tankar
och ord skall väga tungt inom kyrka och teologi. Birgitta och hennes liv inspirerar
henne till följande reflektion:
173 Madelénat, 1984, s. 183.
174 Ellen Fries karaktäriserar Birgitta som kvinnosakskvinna i följande ordalag: ”Genom dessa sina idéer för
hon det gemensamma arbetets talan, mannens och qvinnans gemensamma arbete, ej blott i hem utan äfven
i skola och lif. Hon är, från sin ståndpunkt sedd, qvinnoemancipationens förespråkerska”. Fries, 1891, s.34
Också Birgittabiografen Gustaf Bergström står på kvinnosakslinjen, även om hans bild av Birgitta som
kvinna är betydligt mer komplicerad: ”För yttre och inre mission har hon med brinnande kärlek arbetat,
liksom för qvinnans emancipation”. Bergström, 1898, s. 125.
175 Om de religiösa frågornas centrala ställning i Wahlströms skriftställeri, se Regnmyr, Birgitta,
Personlighetens sakrament. Lydia Wahlströms författarskap och tänkande i religiösa och kyrkliga frågor 1900-1925,
Uppsala 1982. Rengmyr utvecklar dock inte sambandet mellan Wahlströms kristna livshållning och
teologiska syn och hennes kvinnosakspolitiska verksamhet.
176 Hammar, 1999, s. 245.
177 Fries betoning här av skönhetssinne och verklighetsrealism kan visa både en beundran för renässansen,
d.v.s. att Birgitta bar renässansen inom sig, och eventuellt dessutom ett beroende av Geijers estetiskreligiösa
program.
178 Redan Sophie Adlersparre beklagade ju att kvinnorna försvann ur blickfältet i och med reformationen.
Det stora inflytande de hade utövat både som nunnor och hustrur under katolsk tid tog slut. Wahlström
omtalar inte Adlersparre och hennes förklaring till osynliggörandet. Att ”protestantismens mer till hufvud
och förstånd talande lära helt naturligt måste på qvinnokönet utöfva mindre inverkan än katolicismen”
passar verkligen inte in i det wahlströmska kvinnohistoriska biografikonceptet. Adlersparres artikel ingår i
Tidskrift för hemmet, 1871, s. 8f.