Untitled - Åbo Akademi

296
gesuchten Kern”. 304 Detta verkliga ”jag” kan fångas in biografifigurativt i rörelse kontra
motrörelse inom den biograferade. Detta förklarar också den antitetiska kombinationen
av skrämmande hotfullhet och ödmjuk fromhet i biografisubjektet:
Där är alltid två rörelser levande inom henne; jag har kallat dem kämpen och modern, de
kunde ock kallas profeten och helgonet. Till sitt yttre liv ikläder hon sig helgontypens
gängse undergivenhets- och välgörenhetsformer, hon som tror allt vad den helga kyrkan
tror och låter sig i de ringaste ting befallas av sina biktfäder, hon som aktar påve-
prästedöme och avlat så högt som trots någon av den fromma enfaldens obetingat
lydnadsvilliga. Men innerst går där en motrörelse, vars väg är modets och djärvhetens
snarare än tålamodets, sanningens hänsynslösa angreppsväg mot lögnen, eldens svedande
harm mot det ljumma och hala. 305
Birgittas utveckling skildras i metaforiska termer av en ”inre gnista” som växer till en
ständigt lågande inre eld. Men redan den lilla gnistan är sprakande:
För henne är intet likgiltigt, vare sig i den yttre eller inre världen. Det är som kunde ingen
art av tröghet bo i henne, energiladdningen slår gnistor åt alla håll. /…/ Där hennes själs
glöd glimmade till bland så många trögare, liksom sovande och eldlösa människor, svedde
den nog till dem med fyndigt dräpande ord och omdömen. Fängslande måste hon ha varit
att umgås med redan före genombrottet; säkert ha tonfall och gester kompletterat,
neutraliserat eller förstärkt, vad vi nu kunna sluta till från hennes ord. 306
För att sluta cirkeln där den började skall jag avslutningsvis kommentera det kvinnomedvetande
som genomsyrar biografin. Det kan knappast undgå en endaste läsare att
biografens Birgittabild skriver in sig till en närmast megalomaniskt kraftfull portalfigur
för den unga kvinnosaksrörelsen i Sverige där Fogelklou var aktivt verksam. 307 I
biografin framskymtar även ett andligt-personligt kvinnoideal. Tonen i texten blir ett
generellt tilltal till kvinnliga läsare när Fogelklou framhåller Maria som förebild: kvinnan
”som inte kastar blickar av åtrå eller otro, utan vandrar värdigt och stilla med ro och
trygghet inom sig”. En mer polemisk konklusion, visavis samtida debatter om manligtkvinnligt,
skrivs in i Birgitta i följande omdöme:
Och därför är hennes ande inte heller manlig, änskönt hennes rättfärdighetskrav är
omutligt och hennes kritik förskräckande. 308
”Det kristna kvinnoväsendets urbild”, Maria som föredöme i renhet, kraft och
moderlighet, lyfts fram genom Birgitta. 309 Emancipationstanken fastslås genom den
304 Se Romain, 1948, s. 113 och Nadel, 1984, s. 180, om kriterierna på en god biografi.
305 Fogelklou, 1919, s. 164.
306 Fogelklou, 1919, s. 44-45.
307 Emilia Fogelklou är inskriven i den kvinnohistoriska och kvinnovetenskapliga litteraturen. Här nöjer jag
mig med att hänvisa till ovannämnda biografi av Malin Bergman Andrews samt till brevväxlingen mellan
Emilia Fogelklou och Elin Wägner, Kära Ili, käraste Elin. Emilia Fogelklou och Elin Wägner växlar brev åren
1924-1949, red. G. Vallquist, Delsbo, 1988.
308 Fogelklou, 1919, s. 165. Man kan läsa frasen mot Westman, som flera gånger betecknar Birgittas
karaktärsfasta sidor som ”manliga”. Jfr Westman, 1911, t.ex. s. 102.
309 Fogelklou, 1919, t.ex. s. 101, 147.