Untitled - Åbo Akademi

363
Schmid placerar Birgittas i paritet till de förebilder, som hon själv medvetet valde i
gestaltningen av sitt eget liv. Det var inga ”vanliga” helgon som stod modell för Birgitta.
Det var en elit, och en elit av särskild art, konstaterar Schmid. 66 En bild av Birgitta, som
anknyter till detta, är av särskilt intresse. Schmid betonar att Birgitta ”gärna i
främmande länder sätter sig i förbindelse med de stora helgonen”. Helgonen visar sig
för henne, talar, ger löften, styrker henne. Hennes kraft växer och ”hon blir besatt av
miljön”. 67 Birgitta har även uppskattat umgänget med bildade män. Hon var mån om
bildning både för andras och egen del – förutsatt att bildningen underställdes Gud och
den genuint ödmjuka andligheten. 68 I en koncis formulering återskapar Schmid
helhetsbilden av Birgitta:
Den som lever ett liv som hon, som omgestaltar hela sin tillvaro efter en stor idé, och
följer denna ledstjärna under ett kvarts sekel ända till döden - den är icke ett vax som
intryckes i vilket sigill som helst. 69
I en bitsk replik (adressat: professor Schück) underminerar Schmid totalt bilden av
Birgitta som en kärlekssjuk änka. Den bilden kritiserades visserligen redan av Richard
Steffens, men Schmid tar till en ännu kraftigare och bevisförande formulering:
Birgittas brudmystik saknar spår av romantik. Hon är här som alltid ganska nykter, saklig,
praktisk och naturlig. Var skulle hon också fått sina förträngda älskogs- och
moderskomplex ifrån, denna kvinna som varit gift trettio år och fött åtta barn? Vi söka
förgäves efter samtida vittnesbörd om dem. Hon leker icke med imaginära Jesusbarn. Hon
frossar icke i inbillade omfamningar. Lika gärna som om ett förträngt erotiskt komplex
under hennes änketid skulle man kunna tala om ett tillbakaträngt behov av intensivt
religiöst liv under den tid hon hade make, barn och gård att sköta om. 70
Schmid framhåller dessutom att Birgittas revelationer saknar erotisk prägel. De skiljer
sig därigenom från den vanliga medeltida brudmystiken. Bröllopet med Kristus är en
andlig njutning som varken demonstreras fysiskt eller romantiskt. 71 Schmids
framförhållning visar en metodisk vilja att neutralisera biografiska överdrifter. Som en
preciserad och nyanserad mottolkning till den fogelklouska ”stormodern” skriver hon:
66 Schmid, 1940, s. 139-142.
67 Fenomenet motsvarade på Schmids tid ännu inget etablerat begrepp, men jag tror att vi här kan
identifiera en beskrivning av Birgitta som i dag skulle karaktäriseras som ”Jerusalemsyndromet”.
68 Schmid, 1940, s. 134-135.
69 Schmid, 1940, s. 169-179.
70 Att inte namnge den hon korrigerar eller kritiserar är ett vanligt drag hos Schmid. Detta gäller särskilt
Fogelklous Birgittabild som hon går hårt åt ett flertal gånger. Schmid, s. 182-183. Om Birgittas s.k.
änkesorg och visionsutbrott, jfr Schück, Henrik, Illustrerad svensk litteraturhistoria, Stockholm 1896, s. 94 där
han deklarerar att ”Den häftiga nervskakning, som hennes redan förut starka nervösa temperament erhållit
vid mannens död hade framkallat hennes första hallucination. Det var, såsom vi skulle säga, ett
sjukdomsanfall, som möjligen kunnat botas, så vida hon iakttagit en tjänlig diät, men i stället gjorde hon allt
för att göra denna nervsjukdom till permanent”. Jfr också med Steffen, Richard, 1908, Den heliga Birgittas
uppenbarelser i urval och öfversättning, med inledning, anmärkningar och förklaringar, Stockholm 1909, s. IX där
författaren betonar att makens död visserligen var epokgörande men samtidigt gav Birgitta möjlighet att få
ägna sig åt det liv som länge varit föremål för hela hennes längtan. Westman följer den schückska
tolkningslinjen men i modifierad form. Se Westman, 1911, s. 103-110.
71 Schmid, 1940, s. 182.