Untitled - Åbo Akademi

124
ende släkterna i Rom, tog henne under sitt beskydd. De första fem åren fick Birgitta bo
i ett palats som tillhörde kardinal Hugo de Beaufort, en bror till påven Clemens VI – ett
faktum som talar för att Birgitta inte var helt okänd när hon anlände till Rom. Under de
tjugutre år hon vistades i Rom vallfärdade hon till de flesta heliga platser i Italien, till
Sicilien, Cypern och Jerusalem. Från Rom företog Birgitta några kortare pilgrimsfärder
inom Italien, Neapel och Cypern, samt en längre färd till Jerusalem. Med åren utvecklades
hennes vänskapliga relationer till socialt högtstående familjer, präster och munkar.
Några av dem var, som redan nämnts, släkt med påvarna eller stod i deras tjänst. 79
Flera av Birgittas revelationer under tiden i Rom riktar sig till påvarna med vädjan
om att de borde återvända till Petri stol i den heliga staden. Birgittas levnad sammanföll,
som nämnts, med påvarnas tid i Avignon. Hon hann uppleva fyra påvar under sin
Rom-vistelse: Clemens VI (1342-52), Innocentius VI (1352-62), Urban V (1362-1370)
samt Gregorius XI (1370-78). I många av uppenbarelserna från tiden i Rom möter vi
vass kritik riktad mot den andliga slappheten i kyrkan. I revelationerna finns också
kommentarer till händelser som utspelade sig i hemlandet. 80
Grundläggande för det kyrkopolitiska läget var påven Clemens V beslut 1305 att
byta residensort från Rom till Avignon. Flyttningen var avsedd att vara temporär: den
politiska bakgrunden var de uppslitande striderna mellan kejsardömet och påvedömet.
Genom att söka stöd hos fransmännen hade påvarna hamnat i ett finansiellt beroendeförhållande
till den franske kungen. Den mest sårbara punkten för Avignonpåvarna
kom att bli just deras finansförvaltning. Tiden från 1309 till 1377 känner vi ju som
påvarnas ”babyloniska fångenskap”. 81
Påvarnas avfärd från Rom innebar inte enbart ett begynnande förfall för kyrkostatens
centrum utan också för dess vidsträckta italienska domäner. Kyrkostaten 82 kom att
sönderfalla i en rad oavhängiga områden där lokala potentater genom blodiga inbördesfejder
tävlade om makten. Anarkin på den italienska halvön förvärrades och
komplicerades ytterligare genom de många främmande legotrupper, som beroende av
betalning ställde sig än i den ena och än i den andre furstens sold. Vid tiden för Birgittas
ankomst till Rom gjordes staden och stora delar av det nuvarande Italien osäkra av det
s.k. stora kompaniet, legotrupper under av den tyske kondottiären Werner von
Urslingen.
Till striderna mellan furstendömen och mäktiga släkter kom dessutom ”svarta
döden” 83 och förhärjande jordbävningar. Förfallet inom kyrkan och klosterväsendet
tilltog, något som framgår av de manliga klostrens avfolkning. De kvinnliga klostren
däremot visar en ökning under samma tid. I samtida skildringar berättas i måleriska och
79 Collijn, 1929, s. 3-6, 14-17, 41-62, 75-89, Klockars, 1973, s. 149, 168-200. En inblick i jubelårsidén och de
under Birgittas århundrade alltmer populära pilgrimsfärderna ger Rome 1300. On the Path of the Pilgrim av H.L
Kessler, H.L. och Zacharias, J. Enligt Nanna Damsholt i ”Glimt av et kvindeliv i Birgittas Rom”, Birgitta,
hendes værk og hendes klostre i Norden, red. T. Nyberg, Odense 1991, besöktes staden dagligen av omkring 5000
pilgrimer under det stora jubelåret.
80 Om de nämnda påvarna och deras tid, den ”babyloniska fångenskapen”, se t.ex. Guillaume Mollat, Les
Papes d´Avignon, Paris 1924 eller Y. Renouard, The Avignon Papacy 1305-1403, London 1970.
81 Där inget annat sägs i fotnoter bygger denna översiktstext i stort på sammandrag ur följande källor:
Guillemain, Bernard, La cour pontifical d'Avignon (1309-1376). Étude d’une société, Paris 1962 och Gregorovius,
Ferdinand, Geschichte der Stadt Rom im Mittelalter VI, Stuttgart 1867 samt Isak Collijns Birgittinska gestalter,
Stockholm 1929.
82 Förutom Rom och det egentliga patrimoniet omfattade Kyrkostaten också städerna Ferrara och Bologna
med områden, provinserna Romagna och Ancona, hertigdömet Spoleta, grevskapet Campagna och
Maritima samt Benevento i kungariket Neapel.
83 Om pesten se Harrison, Dick, Stora döden. Den värsta katastrof som drabbat Europa, Stockholm 2000, s. 158-
161. Digerdöden kom till Rom 1347. Följande år skadades flera kyrkor svårt av en jordbävning.