Untitled - Åbo Akademi

164
Man märker att det är viktigt att upprätthålla balansen mellan den katolska medeltiden
som biografen vill markera avstånd till, och den svenska personhistorien, infälld i
samma tid, som behövs för glorifieringen av det förflutna. 83
I en analys över synen på Birgitta kan vi knappast förbigå biografernas inställning
till helgon. För Wahlström är ett helgon kort och gott en katolsk utmärkelse, som de
noterar neutralt. Det är en titel. Det finns ingen substantiell diskussion – eller kritiskt
ifrågasättande – kring kanoniseringen som sådan i deras biografier. Däremot är Birgitta
underförstått värd utmärkelsen genom sin storhet i den svenska historien. 84 Vid en
tillbakablick på 1800-talsbiografernas relation till Acta och lovorden om Birgittas
fromhet märks en tilltagande rationalism och källkritiskhet decennium för decennium.
Samma källmaterial bemöts betydligt mer nertonat av Wahlström, vilket givetvis också
kan bero på en temperamentsskillnad mellan biograferna:
Hennes dag var noga indelad: sysselsättningarna växlade mellan studier, bön, kyrkobesök
och välgörenhet mot de fattiga /…/ ibland (min kurs.) kunde det hända att hon rent af
satte sig bland tiggarne och begärde allmosor, dåtidens tiggeri hade ju också prägel af ett
slags botöfning”. 85
Lydia Wahlströms slutomdöme om Birgitta inkluderar skälen till varför vi fortsättningsvis
skall se upp till helgonet. Det varma intresset för ”fosterland och folkbildning” är en
orsak, vilket onekligen klingar mer av begynnande pedagogiskt 1900-tal än av svensk
medeltid – skrivet som det är av rektorn, folkupplysaren och föreläsaren Lydia
Wahlström. 86
”Sierskans” sämre sidor redovisas nog i denna biografi, men enbart som avblekta
omdömen baserade på Birgittas egen självkritik i Uppenbarelserna. Den beundran
Wahlström hyser för sin landsmaninna lyser starkt igenom i elogen. I ett avsnitt där hon
framhåller biktfädernas censurerande inverkan ger hon en komprimerad bild av Birgitta:
Hade Birgitta fått skrifva okorrigerad, så är det troligt, att hon fått nöja sig med den
helgongloria, som allmänna opinionen gifvit henne – i vår tanke säkerligen icke mindre
värd än den påfliga! 87
83 Wahlström, 1905, s. 4. Den självklara utgångspunkten för Wahlström och andra biografer är att
protestantismen är längre utvecklad än katolicismen. Vid denna tid artikulerar sig den svenska
protestantiska kyrkan delvis ur ett underläge. Kyrkan, som varit nationellt isolerad, inte ens ett samnordiskt
enhetsarbete fanns, börjar, bl.a. genom Nathan Söderbloms insats, etablera sig i internationella ekumeniska
sammanhang. Katolska kyrkans acceptans är vid denna tid ännu omöjlig att få: där betraktas de reformerta
kyrkorna fortfarande som utbrytarkyrkor. Hur kontroversiellt detta var märker vi när vi läser en passus i
Johannes Jørgensens memoarer där han citerar en holländsk munk som så sent som 1895 beklagade att
Luther inte bränts på bål. Luthers katolske biograf, dominikanmunken pater Denifle å sin sida konstaterade
att ”Martin Luther, hos dig är intet gudomligt”. Wahlström citerar dessa båda i Katolskt och protestantiskt i
medeltid och nutid, 1920, s. 12.
84 Hos Bergström finner vi en annan attityd än hos Fries och Wahlström: helgon är en potentiellt vilande
utvecklingsmöjlighet hos både katoliker och protestanter. Birgitta utvecklas till ett helgon. Varje kristen kan,
genom en äkta och äktreligiös lydnad, nå samma inre andliga status. Jfr Wahlström, 1905, s. 36, Fries, 1891,
s. 38-39 och Bergström, 1898, särskilt, s. 8-9, 136-137, 196.
85 Wahlström, 1905, s. 36. Jfr Fries, 1891, s. 38-39 och Bergström, 1898, s. 103.
86 Wahlströms konklusion här kan också vara influerad av Birgittabilden från Hammerichs biografi. Han
framhåller att Birgitta, genom att initiera bibelöversättning och predikan på modersmål, stod för de
folkupplysningsideal som hörde samman med reformationen.
87 Wahlström, 1905, s. 29-30.