Untitled - Åbo Akademi

346
Sundéns kvinnosyn, ställvis avläsbar ur Birgittabilden, är delvis modernt bejakande och
förståelsefull, delvis stereotyp. Etableringen av ett självständigt psykiskt subjekt är
tydlig. Däremot spårar jag reminiscenser av en äldre, manligt definierad, kvinno- och
sexualsyn i texten. Det envisa tolkandet av Birgittas ”sexualmotstånd”, och avsky för
kroppslighet och sexualitet, utgår ur konceptet ”helgon” eller ”hora” som symbolerna
för renhet och orenhet. Jag har tidigare visat att dessa metametaforer inrymmer en
större begreppsrymd hos Sundén, men den självklara tolkningen religiös och hämmad
kvinna och sexualproblem kan diskuteras i termer av manlig överhöghet och underordning.
I den mån ett avståndstagande till sexualiteten förekommer hos Birgitta tvivlar jag
på att vi skall tolka detta som ett konstant och livslångt regressivt sexualmotstånd. I
revelationernas faktiska återspeglingar möter vi ofta en positiv syn på erotiken. En
manlig förståelse för den kvinnliga sexualitetens särart är dessutom inte en av Gud
given kapacitet, vilket historien med tydlighet har visat och bevisat. Sundéns och
Stolpes 555 fastklängande vid Birgittas sexualskräck utgår ur en manligt definierad
sexualitet. Rädslan för graviditet, infektioner och andra sjukdomar formade säkert
medeltidskvinnornas syn på sexualiteten mer än något annat. Efter Birgittas rollbyte till
änkevisionär var hon dessutom tvungen att formulera en avvisande attityd till
sexualiteten. Avståndstagandet ingick i det retoriska tillförlitlighetskonceptet. Birgittas
avoga yttranden i uppenbarelserna hör dessutom kontextuellt oftast samman med en
ovilja att få andras översexualiserade beteende rakt i ansiktet. 556
En viss samhällssyn tycks tona fram i Sundéns Birgittabiografi. Den kunde
karaktäriseras som en motbild till ett vänsterpolitiserat samhälle. Det underliggande
budskapet är att varje enskild människa måste gå bättringsvägen innan ett klasslöst och
rättvist samhälle kan skapas och upprätthållas. ”Det finns tydligen starkare krafter än
driftslivets komplikationer och klasstillhörighetens determinerande tendenser”, skriver
Sundén polemiskt sammanfattande. Här ekar ett ställningstagande mot 1960-talets
marxrenässans, vänsterideologin och den sekulariserade socialpolitiken i samtidens
Sverige. 557
En progressiv vetenskapsideologisk syn är uppenbar. 558 Sundén värjer sig genom
sin Birgittabiografi mot det historiematerialistiska tolkningsperspektivet. Han vill
förmedla en mer söderblomsk historiesyn. ”Ungefär samtidigt som det kommunistiska
manifestet kommer ut uppenbarar sig Den Heliga Jungfrun och talar till mänskligheten,
det är en fruktansvärd skandal i det positivistiska Frankrike”, skriver Sundén i ett annat
av sina verk. 559 Samma konklusion kunde man göra mellan den tid han själv lever i och
555 Stolpe, Sven, Birgitta i Sverige, Stockholm 1973, s. 40-55, 63, 113, 117-119, 154-155 och Stolpe, Sven,
Birgitta i Rom, Stockholm 1973, s. 49, 51, 67-69, 78-87, 140, 144-145, 210-212.
556 Jfr Sundén, 1973, t.ex. s. 208, 212. I de flesta Birgittabiografier, skrivna av män, märks en stark ovilja
och oförståelse inför att en kvinna faktiskt kan hitta något mer meningsfullt och givande är en jordisk mans
bristfullhet. Medeltidens starka Kristuskoncentration handlar kanske om etableringen av ett kvinnligt
mansideal som motstånd och kritik i en tid när kvinnor inte offentligt kunde säga nej och kritisera män.
557 Jfr Nybom, 1997, s. 217.
558 Nybom, ”Kulturvetenskapen som samhällets spegel”, 1989, s. 309ff. Den progressiva vetenskapsdefinitionen,
som innebär att man på vetenskapsideologiska grunder tar avstånd från det aktiva partstagandet,
betyder inte, enligt Nybom, att den praktiska verksamheten ses som frikopplad från etik och politik.
Snarare har man ofta anknutit till allmänna, överordnade värden som frihet, demokrati och rättvisa. Det
man tagit avstånd ifrån är den direkta och programmatiska instrumentaliseringen samt att forskningsresultat
skall kunna anpassas till eller underordnas olika externa preferenser och lojaliteter.
559 ”Varje gång en sådan dödförklaring (av religionen) kommit, har i regel en ny våg av fromhet brutit ut”,
fastslår Sundén. Sunden, 1961, s. 32.