Untitled - Åbo Akademi

under attack. Historians have pleaded an enlargement of the field where an individual
awareness can bee seen: not only among the religious and intellectual elite, where
individualism takes a religious, philosophical, or literary form, but also among other social
groups and societies. 6
Biografiskrivningen under antiken och medeltiden var, enligt Whittemore, snarare
handikappad av litterärt biografiska konventioner och av samhällets observans än av
reell bristande insikt om jagets natur och människolivets komplexitet. I polemik mot
Burckhardt anser Whittemore att även vår tid skapar sina egna typiska biografiska
”glansbilder” och konventioner. Han ser dem snarare som sociala beställningar än
framvuxna ur ett genuint intresse för individen och det individuella. Biografiskrivningen
i vår tid skulle då vara behäftad med samma problem som under antiken: konventionerna
och blindfläckarna återfinns bara inte inom samma områden. Antikens biografer
fann färre skönhetsfläckar hos sitt subjekt, och behövde inte gå till Freud för att finna
dem, men det berodde inte på bristande självmedvetande i den grad som Burckhardt
låter tro, poängterar Whittemore. 7
I Den svårfångade individen visar medeltidshistorikern Aron Gurevitj på en
nyansskillnad mellan grekisk och romersk mentalitet. I grekernas värld var människans
psyke inte objekt för undersökande frågor. I det antika Rom förhöll det sig annorlunda.
Här möter vi författare som visar tendenser till jagstudier (Seneca och Marcus Aurelius
nämns som exempel), men den psykologiska introspektionens verkliga genombrott kom
med kyrkofar Augustinus (345-430 e.Kr.) och hans Confessiones. Liknande bekännelseverk
hade skrivits ett sekel tidigare, bland annat av den helige Cyprianus och den heliga
Hilarius, men med Augustinus introduceras det nya paradigmet att uttrycka sig själv i
vår kultur. 8
Biografins förebildliga funktion är kanske ”odödlig”. Förebildsidealet har fortlevt
in i vår tid. Frågan om dess ofrånkomlighet/nödvändighet har sin specifika vikt särskilt
när man studerar personhistoria där den biografiska funktionen är av socialt, politiskt,
moraliskt eller religiöst slag. 9 Jag har skäl att återkomma flerfaldigt till detta längre fram:
biografier över ett medeltida helgon är alltid färgade av schabloner – medvetet eller
omedvetet. Dels kan biografer, som ägnar sig åt en medeltidskristen person aldrig helt
frångå legenderna och kanonisationsmaterialet; det verkar dessutom som om varje
försök att skaka av sig de färdiga schablonerna i sin tur skapar nya schabloner. Dels
ingår legenderna i Birgittas tankar och livsinriktning på samma sätt som varje from
människa, eller blivande helgon, i sitt eget liv följer och amplifierar de bibliska och
fromma förebilderna. 10 Empiriska livsfakta blir, med W.H. Epsteins dekonstruerande
6 Van t’ Spijker, Ineke, Fictions of the Inner Life. Religious Literature and Formation of the Self in the Eleventh and
Twelfth Centuries, Turnhaut, Belgien, 2004, ”Introduction”, s. 1.
7 Burckhardt, Jacob, The Civilization of the Renaissance in Italy, (1860), New York 1958, samt Whittemore,
Reed, Pure Lives, Baltimore/London 1988, s.2-4. I Mellan ängel och best, Stockholm 1991, visar Anders Piltz
att man redan på 500-talet använder begreppet ”person för en autonom individ, den tänkande, fria och
oersättliga varelse som är raka motsatsen till den utbytbara rollmask som ordet från början betecknat”. I
Aron Gurevitj, Den svårfångade individen. Självsyn hos fornnordiska hjältar och medeltidens lärda i Europa, Stockholm
1997, finns ett helt kapitel, s.101ff, som klargör och bekräftar individtankens tidiga utveckling.
8 Gurevitj, 1997, s. 103ff.
9 Madelénat, Daniel, La biographie, 1984, s. 183. Fram till 1900-talet betraktades biografin som den främsta
formen av historieskrivning när det gällde att statuera praktisk moral och etablera ett kulturellt överjag. Jfr
även Larsson, ”Biografiforskning: poetik, politik, panorama”, 1989, s.40.
10 Jfr Piltz, Anders, Piltz, Anders, ”Inspiration, vision, profetia. Birgitta och teorierna om uppenbarelsen”,
Heliga Birgitta – budskapet och förebilden, Föredrag vid jubileumssymposiet i Vadstena 3-7 oktober 1991,s.69-88
31