Untitled - Åbo Akademi

411
arbetas fram genom analysen av hennes roll i flera maktspel: hemma i Sverige som
agitator mellan kung, riksråd och kyrka, i Italien mellan stormansfamiljer, biskopar,
påvar och slutligen (utan hennes egen vetskap) som en bricka under den ”stora
schismens” tid i kampen mellan de olika påvarna. 312 Även om en historiekritik av detta
slag känns teoretiskt extrem i biografisammanhang ett decennium före år 2000 är det
precis denna övergripande historieteori som framträder i Furstinnan från Närke. 313 I
konceptet medföljer den redan ovan citerade underliggande människosyn som Sven
Eric Liedman har identifierat i den weibullska skolan:
Den weibullska historieförklaringen är förd till punkt, när den visar hur människor som
individer eller företrädare för grupper eller stånd eller klasser handlar och ordnar sina
förhållanden på ett sätt som är naturligt mot den bakgrund de har/.../det vore
weibullianerna helt främmande att ge sig in på diskussioner i psykologi. Även om de i sina
framställningar säger en hel del om mänskliga motiv och överväganden och planer, så
säger de inte ett ord om vad människan är för ett kreatur. /…/ Det behövs inga
psykologiskt laddade dokument för att konstatera handlingens grundläggande motiv. 314
I Historisk Tidskrift 1983 slog ju Erik Lönnroth ett slag för en mer uppmjukad
metodologi i den historiekritiska traditionen. Aktörsanalysen kvarstod ändå som ett
primärt projekt. Valet att skriva biografi styrdes fortfarande bland fackhistoriker av
andra, kunskapsmässigt mer intressanta och relevanta, frågeställningar än de rent
biografiska. Här ligger Hans Furuhagens historieteoretiska, metodologiska och biografiteoretiska
premisser: biografin utgör mer ett medel för ett förstå historiska sammanhang
än ett mål i sig. I likhet med Lönnroth sätter Furuhagen en viss vikt vid den
biografiska forskningen, men verkar samtidigt anse att det är svårt att identifiera mer än
”schackspelspjäser” i det historiska medeltidsdramat. Båda tar avstånd från användandet
av psykoanalysen och psykologiska teorier. Det underliggande argumentet verkar
vara att teorierna blir anakronistiska och vilseledande när man använder dem på äldre
tiders människor. 315 Furuhagen visar släktskap med den av Lönnroth aviserade synen på
312 Om den källkritiska skolan och den weibullska forskningstraditionen, se t.ex. Liedman, 1978, s. 53, eller
Jarrick & Söderberg, 1993, s. 117 samt Furuhagen, 1990, t.ex. s. 180 ff.
313 Det obsoleta ser jag bl.a. i att Furuhagen inte ser ett värde i berättande källor eller i att en och samma
källa kan användas både som kvarleva och berättande källa. Han slår fast att ”visserligen finns det i
legendbildningen några episoder som hänför sig till hennes barndom, men de har inget värde som historisk
källa. Furuhagen, 1990, s. 36. Med en mer öppen och nyanserad syn utvinner t.ex. både Birgit Klockars och
Birger Bergh åtskilligt mer ur detta material.
314 Liedman, 1978, s. 51. När vi ser på den vetenskapsmetodologiska utvecklingen i Sverige under 1900talet
är Furuhagens rigida historiekritiska grepp rätt så unikt i det slutande 1900-talet, även om 1970-talet
också bland andra generationens mer ortodoxa weibullianer innebar en omvärdering av källkritisk metod till
förmån för syntes och episka tendenser i framställningen. Se Zander, Ulf, Fornstora dagar, moderna tider. Bruk
av debatter om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte, Lund 2001, s. 358f. Det är inte omöjligt att vi här ser
användningen av en hyperkritisk metod i utomvetenskapliga värderingars tjänst, d.v.s. att biografen
medvetet vill framhålla en profan livs- och historiesyn gentemot tidigare Birgittatolkningar som har
inneslutit henne i en underliggande och delad religiös förståelsekontext.
315 Lönnroth, ”Det biografiska synsättet”, 1997, s. 187-189. Historiker har visserligen lärt oss examinera
idealschabloner i medeltidens historieskrivning enligt den klassiska källkritiken och att särskilja stereotyperna
från de människor som de har applicerats på. Men sällan får vi veta mer om människorna från
medeltiden än att de har handlat på ett visst sätt vid ett visst tillfälle, skriver Lönnroth. Oftast har de
dessutom agerat i enlighet med den sociala ställning eller ämbete som de har innehaft. Därmed reduceras
de ofta för forskaren till schackspelspjäser, om inte spelet visar sig innehålla originella drag som kan
hänföras till en viss pjäs. Men ofta är det svårt att se vilken av de inblandade pjäserna det är som har tänkt
originellt, skriver Lönnroth.