Untitled - Åbo Akademi

260
Historievetenskapens metodiska självmedvetande förblev inte opåverkat av tidens
vetenskapliga och politisk-ideologiska omdaningar. Genombrottet till en mer pregnant
och modern vetenskapssyn brukar fastställas i och med den weibullska källmedvetenhetens
utmejsling som metod, det s.k. ”källkritiska genombrottet”, även om en tydlig
källkritisk skepticism redan ingick som en del i arvet efter Harald Hjärne och den
uppsvenska historikerskolan. Denna äldre, rationellt baserade, kritik hade dock i
huvudsak utgått ur ett sak- och rimlighetskritiskt tänkande. 106 Torstendahl talar om en
uppsvensk faktahermeneutisk metod. 107 Metoden söker mer förståelse än generalisering.
I sitt fogande av bit till bit för att nå djupare i den vetenskapliga insikten är faktahermeneutikernas
arbetssätt kongenialt med georgianernas biografimetod där de
biografiska elementen klistrades tätt ihop baserat på verkläsningen som fullödig metod.
Torstendahl påpekar att många historiker ur Hjärnes skola aldrig kom att sträcka sig till
de stora meningssammanhangen och de filosofiska utblickarna som gjorde hans
postseminarier så berömda. De fick nöja sig med perspektiven från hans föreläsningar.
108 Westman hör till dem som själv omsätter lärofaderns meningsskapande utblickar i
sin praktiska teori och metod. Vetenskapsidealet omvandlas till vetenskaplig praktik.
Det komparationspanorama han inställer Birgittas gestalt mot är hela den europeiska
medeltidsmystikens andliga fält.
Harald Hjärne var landets dominerande historiker fram till 1918. Han figurerade
ofta i dagspressens inlägg och samtidens diskussioner. Hans lärjungar innehade så gott
som alla professurer i historia och statskunskap, en grupp som av Erik Hedén
definierats som ett akademiskt matlag för ”den högerpolitiska historieskrivningen”. År
1911 publicerade Lauritz Weibull Källkritiska undersökningar i nordisk historia omkring år
1000. Den källkritiska rekonstruktionsprocessen som sådan blev däremot varken det
främsta tvisteämnet eller ens en skarp skiljelinje mellan de båda skolbildningarna inom
historieforskningen. Motsättningarna synliggjordes på konstruktionsplanet. Den
strängare weibullska metoden innebar en striktare gallring i källmaterialet och en
utmönstring av osäkra källor. Detta ledde till ett skarpare ifrågasättande av de synteser
och sammanhållande ramverk med vilken den svenska historien tidigare konstruerats
och stadgats. 109 Korrelationen mellan å ena sidan historiesyn och historisk metod och
politisk uppfattning å den andra var förstås tätt förbunden med vetenskapsteoretiska
frågor och forskningsideal. Birgitta Odén har betonat att detta ideal ingick i den liberala
traditionen med en underliggande förutsättning att forskning inte fick styras politiskt.
Weibull tog avstånd från Hjärnes syn på den naturliga kopplingen mellan historiska
problemställningar och politiska dagsaktualiteter. Detta innebar att han avvek från det
statsidealistiska paradigmet genom att markera ett avstånd till forskningsval styrda av
106 Detta innebar inte, enligt Ragnar Björk, att källkritiken i och med Lauritz Weibull skulle ha introducerats
som en revolutionerande metodnyhet. Kravet på efterlevnad av vissa källkritiska principer var ingen ny eller
oaccepterad tanke inom historikersamfälligheten. De uppsvenska historikernas portalgestalt, Harald Hjärne,
både omfattade och skolade, biträdd av Nils Edén, sina elever i en medveten och skeptisk, om än inte alltid
konsekvent, inställning till källorna. Björk, Ragnar, Den historiska argumenteringen. Konstruktion, narration och
kolligation – förklaringsresonemang hos Nils Ahnlund och Erik Lönnroth, Uppsala 1983, s. 20. Den komparativa
litteraturvetenskapen influerade också teori- och metodbildningen bland historiker. I ett postweibullianskt
perspektiv framställer Birgitta Odén ändå Schück och många andra källkritiskt medvetna forskare som mer
benägna till lössläppta fantasier än Weibull i hans fruktbara kritik. Odén, 1975, t.ex. s. 170.
107 Torstendahl, 1981, ”Historiska skolor och paradigm”, s. 96f.
108 Här kan vi exemplifiera med två Birgittabiografer, varav den ena, Westman, har samma
fjärrsynsbegåvning som lärofadern, och Wahlström, som i egenskap av historiker stannar inom det
provinsiella perspektivet.
109 Odén, 1975, s. 245-246. Se också Zander, 2001, s. 181-183 samt Björk, 1983, s. 20.