Untitled - Åbo Akademi

359
Två epitet är totaldominerande i Schmids bok för att prefigera Birgitta: sierskan
och visionären. Sierskan upprepas 51 gånger i texten. 41 Visionären återkommer åtta
gånger. 42 Det senare epitetet är neutraliserat eftersom det har figurerat slentrianmässigt i
Birgittalitteraturen. Däremot blir det högfrekventa bruket av ”sierska” intressant genom
de pejorativt misogyna konnotationer begreppet ibland fick i början av senaste seklet i
förväxlingen med ordet ”sibylla”. 43 Schmid undviker ”sibyllan” men lyfter fram
”sierskan”. 44 Detta torde signalera att ”sibylla” kan anta en vidskeplig eller nersättande
bibetydelse medan ”sierska” är ett realistiskt och sakligt epitet för Schmid. I den mån
hon tillerkänner Birgitta exceptionella eller övernaturliga förmågor gäller detta dock
enbart hennes klarsyn. 45 Sparsamt används även ett par andra epitet: ”profetissa”, ”den
nya Kristus-bruden”, ”ordensstiftarinnan”, ”gudsvännen” (några av benämningarna är
Birgittas egna och användes allmänt under medeltiden), ”redskap”, ”herdeflöjt”, ”Guds
canale” samt slutligen ”den svenska reformatorn”. 46
Texten i Birgitta och hennes uppenbarelser är genomgående adjektivfattig. Den
akademiska vetenskapsstilen utbroderas sällan med beskrivningar av Birgittas väsen.
Karaktäristik förekommer ändå emellanåt. Så skriver Schmid till exempel att:
Birgitta är ingen eterisk varelse /.../ sunt förnuft värdesätts av henne, hon frestas tro sina
sinnen i stället för otroliga ting /.../ obestämdhet och obeslutsamhet har hon inget
tålamod med, och hennes råd är ofta jordbundna och praktiska /.../ hon har ett svårtyglat
temperament och är snar till vrede /…/ den bilden förändras inte fastän dragen anförs oss
i uppenbarelserna i bekännelsens form. 47
När biktfäderna jämförs med Birgitta konstaterar Schmid att ”de saknade den impetus
hon ägde, den lidelsefulla kampanda som väjer för intet och skonar ingen”. 48 Relationen
till biktfäderna, som präglat flere biografibilder av Birgitta, är nyanserad hos Schmid.
Hon utgår från en viss påverkan och bearbetning av texterna, men relaterar biktfädernas
redaktionella medverkan till Birgittas person och uttryckligen hennes karaktäristiska sätt
att anamma kritik och influenser. Slutsatsen lyder:
41Schmid, 1940, s. 9, 20, 25-34, 38, 45-46, 51, 54, 58, 68, 70, 74, 88, 91, 94, 97, 100, 106, 110, 112, 117, 121,
125-128, 130-134, 145,149-151,168-169, 187, 190, 193.
42 Schmid, 1940, s. 76, 97, 103-104, 154-155, 158.
43 Jfr Lindén, Claudia, Om kärlek. Litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key, Stockholm 2002, s.127ff.
”Konstruktionen av Key som ”Sierskan” är samtida med sekelslutets kritik mot henne som irrationell och
motsägelsefull”, skriver Lindén. Som vi såg redan tidigare använde Ellen Fries begreppet lovordande och
både Emilia Fogelklou och Toni Schmid använder sierska/sibylla neutralt eller positivt. Men nyanserna är
mer än noterbara. Jag tror inte att det räcker att tolka användningen av sibylle- och sierskeepiteten dels som
utbytbara sinsemellan, dels som enbart uttryck för en antifeministisk diskurs vid sekelskiftet. Jag avläser
också en annan diskurs i begreppsanvändning än den enbart misogyna. Användarens/författarens syn på
religion och möjligheten till andlig klarsyn tycks inverka på uppfattning och betoning.
44 Samma gäller Westman, 1911, s. 113,148 där sierska och siare används i en beundrande seriös-andlig
betydelse. Jfr också Fogelklou, Emilia, Birgitta, Stockholm 1919, t.ex. s. 200.
45 ”Birgitta har i mera folklig litteratur till och med räknats till sibyllorna”, skriver Schmid. Distinktionen
mellan sibylla och sierska verkar tangera en distinktion mellan kätterskt och rättroget här. Schmid, 1940, s.
30, 172, 176, 189.
46 Schmid, 1940, s. 12, 29, 44, 115, 128, 154, 186.
47 Schmid, 1940, s. 149 150.
48 Schmid, 1940, s. 174.