Untitled - Åbo Akademi

371
reflexion som bygger på naturvetenskapens resultat. En central punkt är hur som helst
realismen. Det är ur studiet av tingen själva, deras struktur, sammanhang och orsaksrelationer,
som kunskapen om verkligheten hämtas fram. Nythomisterna (och
thomisterna) skarpdrar gränsen mellan tro och vetande, men förenar de tu i ett
kommunikativt vänskapsförhållande. Nythomismen är på en och samma gång statisk
och dynamisk. Den är statisk eftersom den är bunden vid en viss teologi och filosofi.
Den är dynamisk i sin strävan till konfrontation med allt som framkommer av mänskligt
vetande i avsikt att infoga detta med sitt system. Nythomismen tar avstånd från all
idealism: förnuftet äger i sig en förmåga att lära känna verkligheten omkring sig.
Därigenom blir verklighetsuppfattningen ett resultat av förnuftets anpassning till
verkligheten. Men nythomisterna hävdar vidare att det i själva tingen ligger något
intelligibelt, d.v.s. mentalt och immateriellt. Den nythomistiska kunskapsteorin blir då
en metod att legitimera den religiösa kunskapen. 105
Som det har framgått av analysen om Birgittabilden finns det ingen skevande
diskrepans mellan ett nythomistiskt synsätt och Schmids kombination av förnuftkunskap-vetenskap-religion
i hennes biografiska forskning. 106 Min koppling här förblir
dock indicier. Influenserna kan lika gärna härstamma ur en mer närliggande vetenskapsinriktning.
Till vissa delar påminner det nythomistiska tillvägagångssättet om den
lundensiska teologin, i synnerhet när det gäller distinktionen mellan motiv och föreställningsvärld
och i kritiken mot metafysik, subjektivism och idealism. 107 Därför skall vi
kanske snarare söka Schmids influenser på närmare håll eftersom hennes studieort var
Lund.
Från första börjar existerade en länk mellan ”lundateologin” 108 och ”uppsalafilosofin”.
Gustaf Aulén fick sin filosofiska skolning som elev till Axel Hägerström,
under en tid när förutsättningarna för den eviga debatten tro-vetande förändrades. 109
Idealismen vittrade bort och lämnade materialismen och kristendomen ensamma kvar
på valplatsen, skriver Nordin. Den lundensiska teologin ingick som en del i en
teologisk-intellektuell tendens där man etablerade en skarp skillnad mellan religiös tro
och vetenskaplig kunskap, mellan religionens sfär och vetenskapens, mellan etikens och
politikens domäner. I denna teologiska skolbildning frångår man upplysningens och den
liberala teologins försök till kompromisser mellan tro och vetande och mellan kristendom
och profan humanism. I stället fokuserade man på det kristna livets egenart. I
synnerhet Gustaf Aulén underströk relationen mellan ideal och verklighet.
105 Lyttkens, Hampus, Nythomismen. En religiös filosofi, Stockholm 1962, s. 56-77, Paillerets, Michel de,
”Thomismen i vår tid”, Föreningen lärare i religionsvetenskap, Årsbok 1970, s. 80-97. Schmid betonar gång på
gång Birgittas intellektuella och kritiska nyfikenhet, hennes ”vilja att veta” och hennes infogande av
naturiakttagelser i den religiösa över- eller ursystematiska världen.
106 Schmid, 1940, t.ex. s. 180-183, 191-193.
107 Lyttkens, 1962, s. 56 -60, samt Nordin, Svante, Från Hägerström till Hedenius, Lund 1984, s. 128ff.
108 Begreppet lär skall ha använts första gången 1930 och kom att vinna accept inom en omfattande
internationell forskning. Termen förknippas främst med forskarna Gustaf Aulén (1879-1977), Anders
Nygren (1890-1978) och Ragnar Bring (1895-1988). Nordin, 1984, s. 128.
109 I detta sammanhang är Gustaf Aulén synnerligen relevant. I sin skrift Evangeliskt och romerskt preciserade
han den dogmatiska essensen i de båda konfessionerna. Han såg däremot inte de olika lärosystemen som
varandras motsatser utan strävade till en självkritisk reflektion inom protestantismen. Relationen mellan
ideal och verklighet var av stor betydelse för hans teologiska reflektioner. Aulén utvecklade i viss mån den
söderblomska ekumeniken och, till skillnad från Anders Nygren, erkände han inte bara katolicismen som
en sann kristen konfession. Han pekade också på det mindervärde som fanns inom protestantismen i form
av sekteristisk slutenhet och bibeldyrkan och lyfte fram katolska andliga värden som gått förlorade i den
reformerta delen av kristenheten. Aulén, Gustaf, Evangeliskt och romerskt, Uppsala 1922, s. 9-17, 101-107.