Untitled - Åbo Akademi

471
överhettat from som hos hagiograferna men skriver in sig med en självklar kognitiv
identifikationslätthet som bara kan etableras mellan människor som delar samma tro,
söker i samma frågeterräng och navigerar efter likartade livskartor. Piltz, Bergquists,
Schmids och Klockars synoptiska biografier över Birgittas teologiska tankevärld raserar
könsgränserna. ”Teologbirgitta” och ”Intellektbirgitta” blir delvis könsneutral. Om
Birgittabiografierna inte skulle visa annat så bevisar de att könsskillnader tunnas ut på
en viss andlig nivå. I andlighetens stratosfär, där den rena tanken rör sig, igenkänns inte
primärt man eller kvinna. Förebild, ideal, samhörighet, kognitiv identifikation och
andlig individuation frågar inte efter kön i denna dimension. Dessa biografier behöver
inte penetreras ur vare sig ett biografiteoretiskt eller metodiskt problemperspektiv,
vilket fallet är med Fogelklous och Stolpes biografier. Stolpes allvetande ockupering av
texten skapar ställvis ett självporträtt: han skriver lika mycket om sig själv som om
Birgitta. I Fogelklous biografi används utrymmet inte som debattrum men
individuationsgraden och identifikationen styr hela förståelseprocessen och tolkningen.
Båda är offer för fartblind inlevelsedrift i sin tolkning. Båda dessa biografier visar de
starkaste utslagen av personlig projicering, identifikation, affinitet, förförståelse, och
individuationsbehov kombinerat med kollektivt styrda idealiseringar. I Fogelklous
biografi tillkommer dessutom empatin och sympatin i full skala.
I 1970-talsbiografierna över Birgitta, skrivna av Sven Stolpe och Hjalmar Sundén,
möter vi ett utslag av en kollektivt bruksfunktionell Birgitta som identifikationsobjekt.
Stolpe ville lyfta fram hennes livssyn och värderingar som politiska alternativ i samtiden.
Sundéns religionspsykologiska analys var ägnad att visa hur Birgitta, och vilken
människa som helst, kan få terapeutisk hjälp ur religionen. Psykoanalysen fick om inte
en konkurrent så i alla fall en nödvändig medhjälpare i arbetet för människans psykiskandliga
friskhet i den kristna tron.
En ultrakällkritisk metodhållning och medeltidshistoriker som titel är ingen garanti
i sig för att biografin skall vaccineras mot identifikation och drag av självporträtt. Den
nyktra, rationella, förnuftiga och sakligt objektiva bilden av Birgitta som möter oss i
Toni Schmids och Birgit Klockars biografier är ju inte alltför olik forskarnas eget
vetenskapstemperament och stilistik. Jämför vi dessa biografiska bilder med till exempel
Emilia Fogelklous ser vi att alla tre tycks få färg av författarnas personliga temperament
och livshållning även om gradskillnaderna är enorma. Schmid är den mest distanserande
gentemot vår historiska huvudperson. Den lätt beska humor hon tillskriver Birgitta kan
avläsas i hennes egen stilistik. Skillnaden mellan Fogelklou och Stolpe (Bergström och
delvis Westman) å ena sidan och de båda medeltidshistorikerna samt Sundén, Steffen,
Piltz och Bergquist å den andra skulle jag vilja precisera i begreppen inlevelse kontra
förståelse. I hagiografierna och hos Fogelklou är inlevelsemomentet överväldigande:
förståelsen utgår ur inkänningen och inte ur en historievetenskapligt grundad förståelse
som alltid måste ta omvägen genom medelbara forsknings- och tolkningstekniker.
De enda biografier, förutom de redan nämnda från 1800-talet, där ingen individuell
identifikation, självspegling eller individuationsprocess förekommer är i Hans
Furuhagens och Birger Berghs biografier. Däremot ser jag en projicering av den egna
livssynen in i tolkningen av helgonet och en tydlig förförståelse inför Birgittas andliga
predikament. Den maktteoretiska utgångspunkten, demytologiseringsmålet och demaskering
genom avståndstagandet till religionen som tolkningskategori hos Furuhagen,
lägger naturliga hinder i vägen för inlevelsen. Identifikationen saknas också i Birger
Berghs biografi, men biografen uttrycker en vilja och förmåga till förståelsefull och
empatisk inlevelse. Den biografiska metod som etableras här räddar redan formellt det
biografiska projektet eftersom författaren etablerar en dialog i texten mellan sig och