Untitled - Åbo Akademi

246
vanligaste; oftast är skrivsätten svårseparerbara även om något av förhållningssätten
brukar dominera. Om den dramatisk-expressiva biografin utmärks av biografens
involvering i texten medan den objektiv-akademiska drivs av opartiskhetens idé
framstår Westman ganska tydligt som en interpreterande och analyserande biograf. Han
uppträder mest som förklarande kommentator med opartiskheten som ambition. I
dessa fall uttrycker han sig i jagform. 36
Kastar vi en jämförande blick på Hayden Whites narrativa strukturer i biografikonsten,
d.v.s. romans, komedi, tragedi eller satir, kommer Westmans Birgitta-studier
onekligen att framstå som en romans. Genrernas tendens till strukturell överensstämmelse
mellan estetiska, epistemologiska, ideologiska och etiska val fallerar däremot.
”Romansen” utmärks till exempel inte av en anarkistisk grundhållning, snarare av en
konservativ, ifall vi understryker det genomgående etiska imperativet. Den biografiska
metoden bygger på en kombination av idiografiska och kontextualiserande förklaringsmönster.
37
Westman placerar in sin bild av Birgitta mellan två ytterligheter. Som den ena
tolkningspolen ser han en traditionell katolsk hållning, som utgår från att mystiska
själstillstånd är verkningar av övernaturliga faktorer och ingår i en specifik mystisk
psykologi. Det innebär att perceptionerna faller utanför den vanliga psykologins
område. Den andra tolkningspolen kallar han för den mediko-materialistiska metoden
där tolkningsfrågan är utagerad i och med den psykofysiska diagnosen. I William James
och Henri Delacroixs efterföljd vill han se Birgitta kodad genom ett annat raster: den
överlägsna personlighet, som förmådde vinna kontroll över sina sjukliga företeelser
(sorger och brister) för att ge dem en roll i ett helt livsverk. 38 Denna ambition innefattar
en analys av såväl det psykofysiska underlaget för Birgittas religiösa liv som den
psykologiska verklighet, som i hennes fall ligger bakom revelationerna, samt andra
psykologiska egendomligheter hos henne. I studien integreras revelationernas historia i
hennes liv, huvudpunkterna i hennes religiösa visshet och den plats som då blir
revelationerna anvisad i det religiösa livets helhet. 39
Avvikande mot övriga religionspsykologiska tolkningar, och psykobiografier
överhuvudtaget, är att Westman stadigt sammanflätar den historiska tolkningsnivån
med den psykologiska och religionspsykologiska analysdimensionen. Den hermeneutiska
läsningen av revelationerna, enligt Hjärnes metod, utgår från följande förförståelse:
att skriva revelationernas historia är att skriva Birgittas livshistoria, att skriva hennes
36 Westman, 1911, t.ex. s. 80-82, 85-91, 107-110, 117-125, 134 där både den interpretativa och den
dramatiska stilen återfinns. Det objektiv-akademiska inslaget kan studeras på t.ex. s. 75-76, 113-114, 129,
137.
37 White konstaterar själv att biografihistorien inte alltid är ”ortodox” utan uppvisar olika kombinationer. Se
White, Hayden,”Introduction”, Metahistory. The Historical Imagination in Nineteenth-Century Europe, Baltimore,
1990 samt White, Hayden,”Interpretation in History” i Tropics of Discourse. Essays in Cultural Criticism,
Baltimore, 1987, s. 51-80.
38 Westman, 1911, s. 75-76. Jfr William, James, Den religiösa erfarenheten i dess skilda former, Stockholm 1906,
s.11 samt Delacroix, Henri, Études d´histoire et du psychologie du mysticisme. Les grandes mystiques chrétiens, Paris
1908, s. 341-344.
39 Även om begreppsapparaten är olika verkar närmelsesättet analogt med Hjalmar Sundéns senare
religionspsykologiska rollteori, d.v.s. att den andliga perceptionen rör hela livet. Sundén såg inte heller det
religiösa rollspelet som infantilism eller illusion, d.v.s. psykiska reminiscenser från barndomen eller enkla
regressioner. Hans genomgående tanke handlar om rollen som en relation till helheten i tillvaron,
totaliteten. Detta innebär att fastän all varseblivning beror av upplevarens eget referenssystem i varje
aktuellt ögonblick så kan det varseblivna upplevas som en partner, även om ingen mänsklig varelse finns i
närheten, just genom definitionen av religionen som den enskildes förhållningssätt till livets helhet. Sundén,
Hjalmar, Människan och religionen, Stockholm 1961, s. 41ff.