Untitled - Åbo Akademi

304
frihet att lära, lyssna och inhämta religiös inspiration från vilken källa som helst.
Katoliken är bunden till sin kyrka i sin religiösa erfarenhet. 345 Utan tvivel står Fogelklou
närmare den protestantiska synen. Men det är lika uppenbart att hon vill skapa en
biografisk gestalt som är större än alla konfessioner: ett andligt kvinnomedvetande som
spränger trånga konfessionsburar. 346
Söderbloms och Uppsalateologins inflytande blev genomgripande under 1900talets
första decennier. Emilia Fogelklou deltog aktivt i de söderblomska seminarierna
vid Uppsala universitet. 347 Söderbloms, och andra samtida teologers, betoning av
personligheten, viljan, det andliga medvetandet, influerar Fogelklous tänkande och
människosyn lika starkt som vi såg samma påverkan i Westmans biografi. Hos
Fogelklous handlar det däremot inte om att skriva in sig i ett vetenskapligt doxa.
Vitalismen, livs- och människosynen är det primära. 348 Söderbloms betoning av erfarenhet,
fantasi, intuition och tro sammanfattade vi redan i den retoriska frågan: ”Är
verkligheten till sitt väsen att uppfatta i analogi med det lefvande eller i analogi med
universums lagbundenhet”? Svaret löd: Verklighetens fullhet kan inte uppfattas som
observationer och logiska uträkningar utan genom engagerat, erfaret liv. Söderblom,
liksom Fogelklou, uppfattade en tydlig skillnad mellan verkligheten som liv och
verkligheten som iakttagbar och mätbar lagbundet. Två olika slags kunskapsprinciper låg
som grund för synsätten. Kausalsammanhangen var abstraherad verklighet, en karta av
verkligheten, men inte en avbildning av den. Erfarenhet, fantasi, intuition och tro blev
därför viktiga begrepp i verkligheten som liv och som bara låter sig erfaras av den
människa som lever mitt uppe i livsprocessen. 349 Samma credo uttalar Fogelklou gång
på gång i biografin över Birgitta. 350 Hos Söderblom, Uppsalateologin och Fogelklou
lever den geijerska personlighetsfilosofin vidare förstärkt med impulser från bland andra
Harald Hjärne. 351 Profeten, som agerar inom ett gudshistoriskt sammanhang, får sin
kvinnligt svenska representation genom Fogelklous Birgittabild. 352
Tanken om tillvarons grundläggande och dramatiska dualism länkar Fogelklou till
Söderblom och Billing. Söderblom framhåller den dualistiska synens existentiella
nödvändighet för tolkningen av vår tillvaro. Den nya svenska teologin stod som en
direkt kontrast till den romantisk-religiösa åskådningens monism som präglade 1800talet.
Den monistiska synen medförde att Birgittas helvetes- och skärseldsuppenbarelser
345 Fogelklou, Protestant och katolik, 1919, s. 11.
346 Fogelklou, 1919, s. 228, 248.
347 Bergman Andrews, 1999, s. 66ff.
348 För att inte upprepa mig hänvisar jag till motsvarande underrubrik i analysen av Westmans Birgittastudie.
349 Jfr Lindfeldt, 1996, s. 42-43.
350 Söderblom, 1910, s. 407, samt s. 396- 417. Fogelklou, t.ex. s. 203, 208, 248. Billing gav uttryck åt samma
andemening i andra ordalag: ”Religionen är ej en flykt från verkligheten utan ett uppvaknande till att se
denna, sådan som den till sitt innersta väsen är. Ingen vetenskap kan därför ock vara ifvrigare än den att se
all verklighet just sådan den är”. Billing, 1920, s. 32.
351 Fogelklou, 1919, s. 134 där hon hänvisar till den geijerska personlighetsprincipen.
352 Fogelklou, 1919, s. 166. I Billing, Einar, Vår kallelse, Uppsala 1916, t.ex. s. 30-34, 53-54 utvecklas
profettanken från Luthers kallelse till den enskilda kristna människan i ljuset av gudsriket som det
personliga livsmålet. Uppenbarelsetanken innebär inte enbart en viss historietolkning utan innefattar också
aktivt medarbetande i gudsrikets uppbyggnad. Både lydnaden i vardagen och historiens stora händelser blir
för Billing aspekter av uppenbarelsebegreppet. Söderblom, Uppenbarelsereligion, (1903) 1930, s. 49-76.
Söderblom skiljer här mellan uppenbarelse- eller profetreligioner och natur- eller kulturreligioner där
profetreligionerna igenkänns genom sin positiva syn på både historiens och personlighetens betydelse: Gud
uppenbarar sig både i historien och i profeternas, de utkorades och kallades, själsliv. Rodhe, Edvard,
Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, Stockholm 1930, s. 208-210.