Untitled - Åbo Akademi

179
Inlevelsen i medeltidens miljö och tänkesätt är synbar i biografin. Någon biografiskpsykologisk
inlevelse utmärker inte tolkningen. Det primära är inte relationen mellan
biografen och det biografiska subjektet. 166 I försätet sätts ”vår” (det svenska folkets)
förhållande till Birgitta. Den term som lämpar sig bäst här är idealiserande beundran på
distans. Affiniteten förutsätts vara kollektivt kännbar och delad genom associationer till
gemensamma symboler och värden. En projicering i kvinnosaksperspektiv är tydlig men
även den är kollektivt och kvinnoemancipatoriskt betingad. Biografens projicering
beskrivs av Carl Rollyson som en oförmärkt diffundering ut i autobiografin när ”the
biographer gravitates precisely to what he shares in common with his subject”. 167
Wahlström graviterar visserligen mot sina egna livsprojekt, fosterländskheten, folkbildningen
och kvinnosaken. Det nationalistiska identitetsperspektivet och det eulogiska
draget gör Birgitta större än ett mål för självbiografisk projicering. Ytterligare ett hinder
finns: medeltidsmänniskan är per definition en annorlunda varelse. Detta innebar att
den omedelbara projiceringen inte infann sig naturligt. Biografen tecknar ett sympatiskt
Birgittaporträtt 168, en idol snarare än en inlevelsefull biografisk bild. Det externa och
sparsamma berättargreppet ger inte heller utrymme för en inlevelse. Empati, uppfattad
som förmågan att sätta sig själv in i en annan människas situation, blir förmodligen
aktuellt först i och med den moderna biografins psykologiserande inriktning. Avsikten
med biografin verkar vara att mejsla ut de svensk-protestantiskt äkta dragen i Birgitta
mer än att leva sig in i hennes person och själsliv. Greppet blir reduktionistiskt genom
återföringen på en viss konfessionell och tidspräglad karaktärstyp. Den dualistiska
personlighetsmodellen är obefintlig här: vi ser ingen människosyn som skulle räkna med
inre förändringskapacitet vid sidan av själs- och karaktärsmässigt givna konstanter. 169
Miniatyrbiografierna fick stor popularitet kring sekelskiftet 1900. Life-and
-letters-stilen påverkades av positivismen i sin biografiska framställning: individen lyftes
fram till en exponent för sin tid. Detta ledde bland annat till val av kortare biografiska
format: det kronologiska intresset fick ofta ge vika för en fokusering vid personernas
gärningar och uppnådda levnadsresultat. 170 Wahlströms smala biografiformat kan vara
influerat av positivismens återhållsamhet. Hennes biografi förmedlar likafullt en
övergång till romantikens antianakronistiska strävan som historiesyn och det
warburgska idealet att porträttera neutralt i helfigur. Personlighetsdragen i den biograferade
förmår hon balansera utan överdrivna anti- eller sympatier. 171 Människosynen är
realistisk. Vad hon däremot inte kan förhålla sig sakligt stilla till är den katolska
(medeltids)teologin. 172
166 Jag väljer medvetet begreppet biografiobjekt här, eftersom det existerar ett främlingskap mellan den
biograferade och biografen p.g.a. den biografiska konventionens distansering och tidsavståndet. Biografisubjekt
som begrepp förbehåller jag de biografier där biografen strävar att skildra sin protagonist inifrån.
Först då får termerna empati, inlevelse, identifikation, affinitet en verklig biografisk diskussionsrelevans.
167 Rollyson, Carl E., ”Biography Theory and Method. The Case of Samuel Johnson”, Biography: an
Interdisciplinary Quarterly 25, 2002, s. 366.
168 Här vill jag markera en skillnad mellan ett biografiskt porträtt och en biografisk livsberättelse.
169 Jfr Madelénat, 1984, s. 121-130.
170 Nadel, 1984, s. 38-39.
171 Jämfört med Emilia Fogelklous översvallande biografiporträtt är förebildsfunktionen s.a.s. inskriven i
kontexten under texten i form av underförstådda och subtilt uttryckta allusioner och symbolvärden i
Wahlströms biografi.
172 Martin Lamm sammanfattade Warburgs biografiideal i minnesteckningen i Ord och Bild 28/1919, ”Karl
Warburg som litteraturhistoriker. Några minnesord”, s. 81-90 och konstaterade att romantikens
antianakronistiska imperativ tack vare honom hade slagit rot.