Untitled - Åbo Akademi

228
En återkommande Birgittabild i Berghs biografi speglar väntan och tålamod. Här
tecknas huvudpersonens andliga utvecklingskurva in mellan förväntan, missräkning,
frågande förvirring och slutligen den svårlärda insikten om att svaret kommer i sinom
tid, att allt ligger i Guds hand, att inträningen i tålamod ibland är svaret i sig. Denna
återkommande psykiska pendling inom Birgitta löper genom hela biografin. I en
konklusionsbild skriver Bergh:
Mönstret känns igen. Den ”naturliga” människan Birgitta, medveten om verklighetens
bistra villkor, gör sig begripligt nog bekymmer för hur hon skall kunna genomföra det hon
ändå uppfattar som sin plikt. Så får hon en tillrättavisning, en påminnelse om något hon
för länge sedan i och för sig lärt sig och förklarat sig införstådd med: att inte frukta något,
att lita fullkomligt på Gud. Erfarenheterna i livet ger förvisso upprepade anledningar att
misströsta. Övertygelsen om Guds skyddande hand, tilltron till hans i kärlek grundade
förutseende och förutvetande, måste ständigt erövras på nytt. 418
Balansräkningen mellan Birgittas imponerande drag och sämre sidor är sakligt bokförd i
denna biografi. Om jag skall välja mellan att beskriva den som en ”snällhets- eller
elakhetsexeges” är valet inte svårt. Empatin och inlevelsen spelar en stor betydelse för
den biografiska bilden i Den heliga Birgitta. Åttabarnsmor och profet. Även om biografen allt
emellanåt distanserar sig från sin huvudpersons idéer och agitationer med elegant raljans
och mildironisk humor framträder den välvilligt sympatiska inställningen till det
biografiska subjektet. Det ”snällhetsexegetiska” draget kommer bland annat tydligt fram
i viljan att tolka Birgitta utifrån hennes egna predikament och i den generösa
återgivningen av andras bilder av det svenska helgonet. Det blir upp till läsaren att välja
själv efter att Bergh lämnar textscenen och låter horisonten stå öppen:
Hennes skarpa utfall särskilt mot kyrkans män, som ofta andas oförsonlig vrede, står i bjärt
kontrast till de visserligen ganska fåtaliga mindre stereotypa omdömen som finns bevarade
om hennes personlighet. /…/ Vänlig glad och anspråkslös – man har svårt att tro att det
är samma kvinna som dundrade med sådan ursinnig kraft mot påvar, kardinaler och andra
potentater. 419
Vad titeln anbelangar kan man kritiskt framhålla att den inte helt motsvarar innehållet i
boken. Profeten Birgitta figurerar frekvent men åttabarnsmodern tycks ha smitit iväg
utanför berättelsens ramar. Barnen förkommer visserligen i biografin men inte mer än
källmaterialet predisponerar dem till. Analysen av Birgittas relation till dottern Katarina
är försynt förmedlad. ”Birgittas relation till dottern har varit en känslig historia och
särskilt här tycks hon ha haft svårt att genomskåda sina egna bevekelsegrunder”, noterar
Bergh. Det krävande och egoistiska draget i den modersauktoritära Birgitta växlar med
det dåliga samvetet. 420
418 Bergh, 2002, s. 169. Se även s. 83-84, 87.
419 Bergh, 2002, s. 109. Bergh refererar här till berättelsen i Acta om vad den engelska pilgrimen, Birgittas
efterföljerska, Margery Kempe fick höra om Birgitta när hon besökte Rom år 1414. Birgitta hade ett
”skrattande ansikte” enligt en tjänsteflicka som hade bott hos Birgitta. Bergh påpekar att denna notis
kommer så oväntat, och bryter mot det övriga stereotypa Acta-materialet, att det just därigenom bär
autenticitetens prägel.
420 Bergh, 2002, s. 143-146. Skildringen av den komplicerade mor- och dotterrelationen är jämförelsevis
snällt hållen om vi läser den bredvid Gustaf Bergströms psykoanalytiskt hållna och mycket kritiska bild