Untitled - Åbo Akademi

187
ning under den dramatisk-expressiva biografitypen. Signifikansen framträder genom
Stolpes ständiga involvering av sig själv i texten. Författarens bruk av jagformen
genomsyrar levnadsteckningen. Presensformen är dominant. Läsaren involveras på så
sätt i Birgittas känsloliv: vad hon känner, ser, anar, anser. Detta är mera markant i den
andra delen av biografin. 212 Stommen i biografin utgörs dessutom av Stolpes egna
dramatiseringar av Birgittas uppenbarelser. 213 Nadel noterar att den dramatiskexpressiva
stilen är en vanlig 1900-talsmetod för att skriva biografier. Stolpe uppvisar
den pendling mellan kunskap och ignorans, som sägs känneteckna denna biografityp.
Biografens egen tankeutveckling går som ett andra stråk i texten. Bilden av Birgitta blir
ett splitter, inte ens en mosaik. Hon beskrivs med sinsemellan motstridiga bilder som
inte förenas till en personlighet. Stolpe motsäger dessutom sig själv. En djupare
skildring av Birgittas personlighetsutveckling saknas. Biografen verkar inte ha gett sig
själv tid att lära känna sin huvudperson. Den egna förbilden, som Edel efterlyser, har
inte nått vuxen ålder. Biografin verkar snarare vara den uppgörelse med ämnet, som
borde vara ett övergånget stadium när en författare eller en forskare fattar pennan inför
den biografisk-tolkande teckningen. Ibland betraktas Birgitta med löje, ibland beundrar
biografen henne. Lika ofta irriteras han av henne. Biografin är mera en process i Stolpes
uppgörelse med kvinnogestalten Birgitta än ett moget tecknat porträtt av Birgitta. 214
Det objektivt akademiska greppet är obefintligt i biografin. Visserligen fäller
författaren in skenbart objektiva avsnitt rörande historiska fakta, men samtliga är alltför
journalistiskt och populärvetenskapligt skrivna för att man skall kunna tala om en
objektiv stil, än mindre om en akademisk. Stolpes roll i dessa avsnitt är ofta dessutom
historiedomarens; han skriver läsaren på näsan vilken moralisk-etisk hållning han/hon
bör inta gentemot olika personer och händelser. 215 I B.E Jensens triangelrelation
na sker under såväl kontextuellt som intuitivt inflytande: förförståelse, empati, inre mentala bilder ingår i
det kognitivt mångfacetterade förståelsebegreppet. Jfr Larsson, Text och tolkning i svenska författarbiografier,
2003, s.15-19 där en komprimerad översikt av Leon Edels biografipoetik framställs. Leon Edels poetik rör
uttryckligen författarbiografin, vilken ger utrymme för belysning av fantasilivet. Denna metodaspekt märks
i Stolpes biografi om vi jämför med Toni Schmids, Birgit Klockars och Hans Furuhagens vetenskapligt
grundade biografier. Stolpe, 1973, del, 2, s. 38-44, 45-56, 214-215, 219-220, 225.
212 Stolpe, 1973, del 1, s. 43, 117-118, 131-132, 136, 162, 191-193, 201, 203, 211-212 och Stolpe, del 2, t.ex.
s. 24-26, 40, 44, 64, 104-109, 123-124, 131-132, 140-143, 147-149, 154-157, 176-181, 197-199, 236-241,
251-252. Som jag noterade ovan använde också Fogelklou presensformen för att få den omedelbara
effekten av närhet till den biograferades tankar och känslor i ett inifrånflöde.
213 Stolpe, 1973, del 1, t.ex. s. 95, 99, 104, 123-128, 165, 189 samt Stolpe, Sven, Birgitta i Rom, del 2,
Stockholm 1973, s. 10, 15, 24, 38, 57, 59, 62, 76, 82-83, 88, 98, 103, 110, 170, 176, 189, 190-191, 202, 207,
226, 228, 236, 253. Jfr Nadel, 1984, s. 170-173, om detta slag av biografier samt s. 192 där Nadel diskuterar
tillförlitligheten: ”If the narrator is also a figure in the biography, how reliable is he in telling the truth?
How does his participation shape the story?/.../The dramatic narrator personalizes the biography and
involves the reader, although sometimes at the expence of accuracy. His involvement creates a subjective
element that sometimes affects the reader, although sometimes affects the accuracy of presentation”.
Nadel skriver också att ”The majority of dramatized, participatory narrators are also naive and the course
of their telling progress from innosence to experience, from ignorance to knowledge of their subject. The
traditional narrative paradigm links the biography with the picaresque archetype”.
214 I La biographie synar Madelénat också biografens känsliga punkter. Som en fallgrop identifierar han en
alltför stor finkänslighet gentemot den biograferade. I den andra gropen faller ikonoklasten. Bådas vacklan
kommer sig av tiden i forskningsprocessen: forskaren har inte låtit materialet och biografiobjektet mogna.
Som en tredje fara lyfter han fram självporträttet. Madelénat, 1984, s. 91-94. Man kunde säga att Stolpe
vacklar mellan ikonoklasm och idealisering. En regrediering in i självporträttet kan vi egentligen inte tala
om, men nog skapandet av ett forum för egna åsikter som gör att protagonisten trängs ut ur text och
kontext. Stolpe, 1973, del 1, t.ex. s. 64, 67-68, 73, 80, 127-128, 134, 137, 159, 165, 177, 179, 188, 201, del 2,
s. 79, 81-83, 94-95, 143, 148-149.
215 Madelénat skiljer mellan det interna, det externa och det allvetande berättargreppet. Den interna
berättaren riskerar att glida över i självbiografi. I den externt komponerade biografin löper biografen faran