Untitled - Åbo Akademi

389
Stolpes skandinavisk-medeltida Moder Teresa neutraliseras likaså lakoniskt av Klockars.
Hon påvisar att sjukstugan dels befanns på Ulvåsas område och dels var så liten att den
sannolikt var avsedd för gårdens, och ett mer närliggande, bruk. Klockars falsifierande
motkällor berättar att Birgitta ekonomiskt bidrog till att reparera sjukhus och härbärgen
för de fattiga. 194 Sundéns hypotes om att Birgitta tröttnat på sin man, lämnat honom
och barnen och begett sig för en tid till hovet, elimineras i samma veva. Klockars
bekräftar de nära kontakterna mellan både Ulf och Birgitta och hovet. 195 De biografer,
som traderar berättelserna i Acta om hur Birgitta före resan till Rom delade ut allt till de
fattiga, och periodvis levde i sådan misär i Rom att hon ibland till och med tvingades
tigga, bemöts med källevidens av Klockars:
Det här får väl tolkas så, att Birgitta behöll några av sina gods för att bekosta Romresan.
Det var då också avkastningen av dem som hon mer eller mindre regelbundet fick sig
tillsänd under den långvariga vistelsen i södern”. 196
En indirekt beskrivning av Birgitta in situ är särskilt intressant i Klockars återgivning. I
Acta framgår av prior Peters vittnesmål att Birgitta snabbt blev berömd som rådgiverska
och förbedjerska i Sverige. Dottern Katarina vittnar om underverk redan under en resa
som företogs ganska snart efter Ulfs död. Förmågan att utföra underverk och ta emot
visioner tycks ha givits Birgitta som en simultan gåva. I samband med denna resa
drabbades en av följeslagarna av svår huvudvärk. På biktfaderns uppmaning (min kurs.)
rörde då Birgitta vid hans huvud och bad för honom, varefter han steg upp och red
vidare, friskare än någonsin förr – allt enligt Acta. Relationen till biktfäderna har varit
ett problem för många av det svenska helgonets biografer. Med tanke på alla diverse
tolkningar, inklusive censurteorier och latent laddade erotiska tolkningar, blir Klockars
enkla lilla bild av biktfaderns tilltro till Birgitta rörande. 197
I Klockars sociala pusselbiografi justeras tidigare bilder av Birgitta som presumtiv
agent i upprorsplanerna mot konungen. I bakgrunden finns bilden av hennes samhällsklass
och involveringen i riksrådsgemenskapen. Klockars utgår från att Birgitta hade ett
visst inflytande även efter flyttningen till Rom men nyanserar själva bakgrundsteckning:
Man talar därvid ofta om det ”birgittinska partiet”, ett redan i sig självt mycket diffust
begrepp. Något parti i nutida bemärkelse var det naturligtvis inte, och det har man väl inte
avsett. Men inte heller annars bildade Birgittas vänner och fränder bland stormän och
prelater någon fast avgränsad grupp. Deras ställningstaganden i politiken betingades ofta
194 Klockars, 1976, s. 62-63. I Acta, s.315f, berättar dottern Katarina om denna verksamhet. Den skall alltså
inte ifrågasättas, men Stolpe (och några andra biografer) skapar en heltidstjänstgöring av denna uppgift i
kanonisationsakterna,
195 Klockars, 1976, s. 73.
196 Klockars, 1976, s. 104. Detta är inte den enda biografiska mytbildningen, som odlats i Birgittas
biografihagiografi, och som kan korrigeras genom en realismkritisk tolkning av Acta. ”Efter mannens död
delade Birgitta ut allt sitt gods åt barnen och de fattiga, ändrade sin dräkt och sin livsföring och skulle ha
gjort mera än så, om hon inte hade hindrats genom en uppenbarelse som gav henne befallning att vallfärda
till Rom”, sägs det. Acta, s. 88.
197 Klockars, 1976, s. 106. Jfr Acta, s. 472ff samt s. 492, 509, 534. Priorns minnesbilder betraktas som
tillförlitliga av Klockars. Klockars spolierar också, s. 123, Sundéns (delvis erotiserande) teori om att
magister Mattias skulle ha dragit öronen åt sig då Avignonexpeditionen misslyckades och sedan distanserat
sig från Birgitta. Sundén, 1973, s. 49, 70ff.