Untitled - Åbo Akademi

392
kulturella och teologiska tolkningsraster. I sättet att disponera den biografiska framställningen
finns det också likheter mellan Nikula och Klockars: kronologin är en viktig bas,
men får delvis ge vika för uppställning enligt sakinnehållet. Biografin som vetenskapligt
projekt har dessutom en viss gedigen tradition vid Åbo Akademi alltsedan professor
Alma Söderhjelms biografi över den första Bernadotte-kungen. Biografin som vetenskapligt
projekt värderades under hela 1900-talet betydligt högre i Finland än i Sverige. 207
Som metodiker följer Klockars det historiekritiska arbetssättet i den weibullska
traditionen. Däremot har hon inte anammat forskarskolans implicita historieteori som
enda framförhållning i forskningen, d.v.s. makt- och intressekampsperspektivet. Den
weibullska historieförklaringen ansågs förd till punkt när den visade hur människor som
individer eller företrädare för grupper, stånd eller klasser handlar och ordnar sina
förhållanden på ett sätt som är naturligt mot deras bakgrund. Weibullianerna var helt
främmande inför diskussioner i psykologi. Även om weibullianerna säger en hel del om
mänskliga motiv, överväganden och planer, så säger de inte ett ord om vad människan
är för ett slags väsen. Här avviker Klockars. Planer och motiv spelar visserligen en
viktig roll i hennes tolkning, men hon kompletterar den med biografisk-psykologiska
tolkningar. De följer visserligen common sense-psykologins banor, men hon visar tydligt
att de behövs i den biografiska forskningen. Den weibullska planläggande och
kalkylerande människan är därmed inte applicerad i Klockars syn på Birgitta. Hon utgår
från kristet ideologiska bevekelsegrunder för Birgittas del. 208 Det sistnämnda säger
egentligen sig självt: Klockars personliga kristna livssyn gjorde det givetvis omöjligt att
hålla sig med en inbyggd människosyn liknande den weibullianska. 209
Klockars intresse för Birgitta emanerar delvis ur hennes egen utvecklingshistoria
snarare än ur rörelser i samtiden. I sina memoarer reflekterar hon över Birgittas plats i
sitt liv och sin relation till henne. Konversionen till katolska kyrkan på 1950-talet hörde
intimt samman med ett växande intresse för medeltidsforskning. 210 Hennes namnhelgon
Birgitta blev levande för henne redan i 16-årsåldern, men först i och med
doktorsavhandlingen över Hemming återupptog hon kontakten med Birgitta. Birgitta
kom in i hennes liv som en naturlig följdforskning eftersom nästan allt vi kan få veta
om Hemming härstammar från Birgitta. Klockars skriver:
I början var Birgitta för mig i första hand ett forskningsobjekt. Det gällde att leta fram
fakta om henne och hennes värld, och att skala bort fantasifulla tillägg och felaktigheter,
utan att låta sig påverkas av personliga sympatier eller antipatier, eller ens av religiösa
synpunkter. Men det mångåriga umgänget med Birgitta har givetvis satt sina spår hos mig.
Det är inte fråga om någon förälskelse vid första ögonkastet, det finns nog andra helgon
som är mer lättillgängliga. Mitt personliga förhållande till Birgitta är snarare det slag av
vänskap som växer fram och fördjupas så småningom. Främst beundrar jag hennes
uppriktiga kärlek till Kristus och hans Mor och hennes starka känsla av ansvar för sina
medmänniskor. 211
207 Jfr t.ex. Nikula, Oscar, biografierna om Augustin Ehrensvärd, 1961, och Adolph Fredric Munk – en
hovgunstlings uppgång och fall, 1991 och Söderhjelm, Alma, Karl Johan. Ett karaktärsporträtt, Stockholm 1939.
Biografins ställning i Finland behandlades kort i denna avhandlings teorikapitel.
208 Om den källkritiska skolan och den weibullska forskningstraditionen, se t.ex. Björk, 1983, s. 23 samt
Liedman, 1978, s. 53 och Jarrick & Söderberg, 1993, s. 117. I bakgrunden utspelar sig ändå givetvis de
maktspel och intressekamper som förekom på 1300-talet. Klockars, t.ex. s. 118-133, 163-171.
209 Klockars människosyn återfinns komprimerad i memoarerna Ett år – en värld, Vasa 2004, som utgivits
postumt, redigerade av Lolan Björkman. Klockars, 2004, t.ex. s. 98. ”När vi har lärt oss att se på varandra
med ömhet, identifierar vi oss med dem vi ser på”, skriver hon.
210 Klockars, 1984, s. 139-167.
211 Klockars, 1984, s. 163.