Untitled - Åbo Akademi

458
och/eller andligt. Vi kan tala om en ”fosterlandsbirgitta” i och i dessa biografier. I
Westmans och Fogelklous teckningar stiger ”profetbirgitta” in i bilden.
När det gällde författare, här enkannerligen Birgitta, ansågs verkläsningen ofta vara
tillräcklig kring sekelskiftet 1900 för att återskapa en biografisk bild. Den faktahermeneutiska
metoden är gemensam för biograferna. Henrik Schücks och Karl Warburgs
biografiska inflytande är tydligt. Den dokumenterande, objektiva attityden är särskilt
framträdande hos Fries, Wahlström, Steffen och Westman och vi möter ”en personteckning
i helfigur i verkliga omgivningar, opartiskt skildrad och utan vare sig anti- eller
sympatier”. 5 Idealet ingår också i Bergströms och Fogelklous Birgittaporträtt men här är
subjektiviteten, affiniteten och identifikationen högt uppskruvad. I de tidigaste biografierna
verkar mötet med medeltiden vara mer utmanande och omvälvande än mötet med
Birgitta. Hennes biografi skrivs in enligt kända ytfakta, kombinerade med personliga
understreckningar och förses med varierande tolkningar. Birgitta ses främst som svensk
författare och medeltidens största skald, ”författarbirgitta”, i de tidigaste biografierna
efter att Henrik Schück gav henne sin bekräftelse som ”Nordens största filosofisktpoetiska
snille under medeltiden”. Men hennes betydelse ligger, enligt honom, inte i de
idéer hon uttalade utan i den konstnärliga gestaltningen. Hennes lära i sig är varken
originell eller teologiskt nydanande. Bilden av medeltidens största skald, som författare
eller mystiker, kom att bli en långlivad diskussionskliché. 6
I biografierna av Ellen Fries, Gustaf Bergström, Lydia Wahlström och Emilia
Fogelklou syns faiblessen för lokalkolorit. Det schückska (och för tiden populära) sättet
att skriva i snabbmålade fresker enligt Scottromanens manér ingår i metoden. Det fanns
en gemensam strävan i de olika historiska genrerna, i historiemåleriet och i den
historiska romanen att åstadkomma en pittoresk konkretion, som ”skulle ge betraktaren
känslan av att med sina egna sinnen uppleva ett stycke svunnen verklighet”. Tekniken
”att ställa monumentala gestalter i bildens centrum” dominerar berättargreppet. Både
författaren och läsaren kan på det sättet bli offer för samma illusion om att
sammanhangen tycks vara händelsernas egna och inte styrda av historiesynen hos
berättaren. 7 Kring sekelskiftet noterar vi ändå den gradvisa bortvittringen av fascinationen
för den yttre miljön parallellt med en övergång från den folkloristiska inspirationen
till ett intresse för idéhistoriska och mentalitetsmässiga aspekter. När den biografiska
blicken har blivit van vid den främmande medeltiden börjar den försiktigt fokusera på
Birgittas tankar och själ. ”Medeltidsbirgitta” stratifieras upp i andra biografiska
bifunktioner. Jag nämnde redan ovan ”fosterlandsbirgitta”, ”författarbirgitta” och
”profetbirgitta” men vi möter också ”politikerbirgitta”, ”själsbirgitta”, ”helgonbirgitta”
och ”Moder Birgitta”.
Det mest eklatanta i alla dessa biografier är deras symbiotiska beroende av två
Birgittaforskare: den danske kyrkohistorikern Friedrich Hammerich och litteraturhistorikern
Henrik Schück. Vi läser omskrivningar av en färdig schablon, en eklektisk
komposition av professorernas biografier, som amplifieras i personliga avvikelser när de
sänks in i olika samhällskontextualiserande tendenser.
Helmut Scheuer såg den tyska biografiken kompensera en politiskt och socialt
frustrerad borgarklass för att få den att känna sig höjd över massan. Han talar om en
5 Lamm, Martin, ”Karl Warburg som litteraturhistoriker. Några minnesord”, Ord och Bild 28, 1919, s. 81-90
samt Larsson, 2003, s. 45.
6 Schück, Henrik, Svensk literaturhistoria, Stockholm 1885-1890, s. 161.
7 Jfr Johannesson, Kurt, ”Litteraturhistorien och utvecklingsbegreppet. Några reflexioner kring Henrik
Schücks litteraturhistoriska metod”, Samlaren 92/1971, s. 147f och Lars Gustafsson, Litteraturhistorikern
Schück, Historia litterarum 12, Stockholm 1983, s. 197-198.