Untitled - Åbo Akademi

464
för att undvika metafysikens Scilla och känslornas och irrationalitetens Karybdis. 16
”Teologbirgitta” i Schmids monografi har som deluppgift att klarlägga medeltidens
katolskdogmatiska utsägelsefält. ”Källforskarbirgitta” är med och söker de revalatoriska
texternas referentialitet.
Det dröjer också länge innan Gudsmodern får medverka i biografierna. Birgittas
intensiva relation till Maria förtigs. Jungfru Maria var antagligen för protestanterna en av
de synligaste och mer anstötliga symbolerna i katolsk dogmatik. Följaktligen undviker
man Birgittas mariologi. Emilia Fogelklou är den första som vågar lyfta fram henne,
dels på grund av hennes starka ställning i Birgittas Uppenbarelser, dels genom hennes
användbarhet som kvinnlig aspekt av gudomen.
I min avhandling har jag försökt visa hur biografierna rör sig genom tidens
idéinfluenser som en följsam politisk-idéhistorisk pil med stark impregnering från skönlitteraturen
och vetenskapliga nyperspektiv. Pilen drar genom göticism och skandinavism
fram till sin fokus i det fosterländska idiomet. Birgittabilden nyanseras vartefter de
politiska idealen skiftar i det svenska samhället. Hon blir en bärare av det götiska
storarvet, hon görs urnordisk till sitt väsen och hon blir framför allt svenskt fosterländsk
hos de olika författarna. Hon blir en portal för kvinnosaksrörelsen och den
demokratiska utvecklingsprocessen.
Som uppenbarelsemystiker och profet i kristenhetens evangeliska linje sågs Birgitta
som företrädare för folkkyrkotanken i Sverige. Vi kan avläsa hur hon används både
direkt och indirekt i den protestantiska positioneringen gentemot katolska kyrkan för att
så småningom övergå till att bli en ekumenisk personlänk. Det föränderliga mönstret
därefter, där Birgitta inplaceras och mobiliseras, ser ut ungefär som följer: Vid mitten av
1900-talet, när de utdragna regeringsprocessernas tid var förbi kom den nya religionslagstiftningen.
Katolska kyrkan hade inte visat sig vara det överhängande hot man
tyckte sig se under seklets första decennier. Vartefter faran avtar och den ekumeniska
teologin växer till sig förändras Birgittabilden. Vi kan snabbnotera detta i biskopsynerna
på Birgitta. Nathan Söderbloms svåra balansgång behöver inte genomlidas av dem som
följer. I Yngve Brilioths Birgittaporträtt från 1947 är Birgitta avskalad de söderblomska
problemen och neutraliseras till en historisk gestalt, utan användningsrelevans i
samtidens konfessionskontext. Birgitta tycks vid det laget börja minska i affektionsvärde
– detta trots att Brilioth deltog intensivt i den katolsk-protestantiska polemiken i Vår
Lösen 1922. 17 I Handbok i svensk kyrkohistoria, presenterar Brilioth Birgitta i ett längre
avsnitt. Anmärkningsvärt är att adjektiven ”evangelisk” och ”katolsk” har satts inom
citationstecken. Birgitta värderas enligt följande bedömning: ”Det är så gott som endast
genom henne, som den förreformatoriska kyrkan i vårt land gjort en insats i den
allmänneliga kyrkans liv”. Inga konfessionsmässigt antagonistiska eller jämförande sidoblickar
företas. 18 Inställningen till Birgitta blir tydligen alltmer avslappnad decennium
för decennium. I jubileumsboken inför 700-årsjubileet av Birgittas födelse läser vi i
efterordet av biskop Martin Lind att Birgitta är Svenska kyrkans helgon för ”de
reformatoriska bekännelseskrifterna från 1500-talet säger uttryckligen att helgonen skall
äras”. Biskop Lind påminner om att Birgittabönen ”Herre, visa mig din väg och gör mig
villig att vandra den” länge har ingått i det spirituella arvet inom Svenska kyrkan. Han
betonar att Birgitta ger inspiration till ekumeniskt samförstånd och noterar att ”genom
16 Om uppsalafilosofins sofistikerade kunskapsteoretiska och ontologiska materialism, se Hägerström, Axel,
Religionsfilosofi, Stockholm 1949.
17 Brilioth, Yngve, ”Birgittas århundrade”, Svenska turistföreningens årsskrift, Stockholm 1947, s. 21-37.
18 Brilioth, Yngve, Handbok i svensk kyrkohistoria, del I, Stockholm 1948, s. 162ff.