Untitled - Åbo Akademi

200
Stolpe anser att de flesta av uppenbarelserna är så hårt omstiliserade att varje skymt av
personligt tonfall och språklig kraft har försvunnit. ”De svenska biktfäderna tycks ha
saknat litterär och språklig begåvning”, anmärker han. 278
Stolpe visar överhuvudtaget ofta prov på avancerad hypotesbildning, framför allt
när han diskuterar arkeologisk forskning om Vadstena. Men ofta presenterar han
allmänbildningens lättgods, ibland rena truismer. Osjälvständigheten gentemot tidigare
Birgittaforskare och biografer är påfallande. 279 Som biograf följer Stolpe en vitalistisk
tradition från Emilia Fogelklou och Johannes Jørgensen. Han omtalar de båda
sistnämnda i varma ordalag, berömmer deras biografier över Birgitta, citerar dem,
värmer upp deras bild av Birgitta utan att ange källorna. Hans bild är misstänkt lik
Sundéns tolkning av Birgitta. Om det beror på samtidigheten eller om de båda
biograferna har diskuterat ihop sig i något skede är omöjligt att säga.
När splittret av Birgitta summeras får vi trots allt en bild som kan komprimeras i
epitetet sexualhämmad aristokratisk-feministisk socialreformator och författare. Men
bilden blir så kluven i denna framställning, tillspetsat formulerat, att den nästan
påminner om en mild miniatyr av dr Jekyll och mr Hyde. Det beundrande draget är
dock övervägande.
2.3 Tiden och dess idéer
Som biograf hör Stolpe hemma i 1900-talet bland de moderna biograferna.
Kännetecknen på den moderna biografin är ju, enligt Jan Romain, fördomsfrihet,
psykologiska förståelsemodeller och framställning av komplicerade själsbilder. Det
flitiga bruket av motsägande adjektiv visar att Stolpe förutsätter att Birgitta kunde
husera oförenliga karaktärsdrag. 280 Ett både självklart rekonstruerande drag kombinerat
med destruktion antyder till och med lätt postmodernistiska drag. Den tyske
biografiforskaren Helmut Scheuer berömmer den radikala 1970-talsbiografin för dess
växelverkan mellan vetenskapliga och konstnärliga metoder. Detta multigrepp leder,
enligt honom, till en sannare verklighetsförståelse. De subjektiva biograferna avbryter
narrationen med argumentering, spekulationer och alternativa tolkningsförslag. Men
subjektiviteten i sig är ändå inte problematisk för Scheuer. Objektiviteten förutsätter
den redovisade och perspektivistiska subjektiviteten. Texten lever i dialog med läsaren
och öppnar sig för olika tolkningar. 281 Stolpes redovisar dock inte sin subjektivitet. 282
Den korta essäistiska och anekdotiska berättarstilen blev vanlig inom biografikonsten
redan under 1800-talets senare del som en reaktion mot de omständliga och tunga
biografier som hade skrivits tidigare. Senare kom Freuds inverkan att påverka hypotes-
och analystänkandet bland biografer, men inte utan stark kritik från vissa håll. 283 I
svensk litteraturvetenskap dominerade den biografisk-psykologiska metoden ännu på
1940-talet. Med the new criticism framfördes kravet att en författares personlighet inte
kunde/fick utläsas ur den konstnärliga textprodukten. Textstudiet skulle vara allenarådande:
texten var en värld för sig och textanalyser hölls viktigare än studiet av personens
278 Stolpe, del 1, s. 117.
279 Stolpe 1973, del 1, s. 80-92, 121-124 och del 2, s. 68-78.
280 Jfr Romain, 1948, s. 63
281 Scheuer, 1979, s. 235ff. Scheuer förutsätter dock att läsaren blir upplyst om övergångarna från faktualitet
till fiktionalitet.
282 Stolpe, del 1, t.ex. s. 40-55, 57, 73, 154-155 samt del 2, t.ex. s. 48-51, 78-80, 210.
283 Nadel, 1984, s. 63-64.