Untitled - Åbo Akademi

322
Ambitionen är både kritisk och konstruktiv och kräver ett engagemang i denna
världen. 435 Birgittas inriktning är den samma som Emilia Fogelklous: samhällsväckelse.
Fogelklous biografi aktualiserar den feministteoretiska biografidiskursen. Framför
allt Liz Stanleys resonemang kring det kalejdoskopiska närmelsesättet blir kritiskt
relevant här. Stanley räknar in subjektiviteten i biografin. Hon bedömer biografens
”mind”, i social mening, så pass central för det epistemologiska resultatet att hon
förordar en intellektuell självbiografisk redovisning i biografin för att härleda biografens
förståelse och tolkning av den biograferade. Biografins process, och inte endast
slutprodukt, inräknas som en analytisk-teoretisk faktor. 436 Sanningsvärdet, enligt det
feministiska arbetssättet, skulle således inte knytas enbart till materialinsamlingen.
Om en dylik redovisande självbiografisk medvetenhet hade ingått som en
teoretiskt självklar faktor i Fogelklous biografi hade den epistemologiska kritiken
kunnat om inte undvaras så åtminstone mildras. Hennes Birgittabild styrs i hög grad av
utomvetenskapliga värderingar och av vetenskapsideal som inte involverar empirisk
kritiskhet och falsifierbarhet. 437 Reliabiliteten sviktar. Framställningen är partisk, delvis
missvisande och i hög grad tendentiöst ensidig. Intuitionens och inlevelsens funktion
som kompletteringsteknik för att skapa en sammanhållen själsbild av Birgitta kan starkt
ifrågasättas. 438 Biografens samhällspolitiska och moraliska värden smälter in i bilden av
biografisubjektet. Hypotesen, självklart underförstådd, är att visa Birgittas enorma och
förebildliga moderlighet. Allt som kan spoliera denna utgångspremiss förkastas.
Grundproblemet är inte själva värderingarna av karaktären. Det komplicerade är att
värderingarna inte alltid utgår från bedömning av handlingar utan från en postulerad
inre kvalitet som betraktas som en konstant. Hade hypotesen varit möjlig att
underbygga empiriskt hade värdeomdömen inte behövt skämma biografin. 439 Den
biografiska undersökningen står bortom all intersubjektiv testbarhet eftersom den
förutsätter en explicit kvinnosyn i en given emancipatoriskt laddad historiesituation.
Tolkningen bygger på ett vetenskapsideal baserat på en metafysiskt laddad intuition och
435 Jfr Elzinga, 1989, s. 262-265. Ur detta perspektiv blir Fogelklous okritiskt tolkande hermeneutik och
partstagande identifikation förstås ett problem eftersom hon inte företräder en progressiv vetenskapsteoretisk
hållning utan snarare etablerar vad Nybom kallar ”ett program av intuitiv förståelse och innerlig
texttolkning, som vissa vardagshistoriker och andra gruppspecifika historiker samt civilisationskritiker gjort
sig till tolk för”. Jfr Nybom, ”Kulturvetenskapen som samhällets spegel”, 1989, s. 310. Men om vi återgår
till Elzingas distinktiva begrepp traditionalister-pragmatiker och emancipatoriker blir bilden lite annorlunda.
Pragmatikernas kritik av traditionalister, uttryckt i den s.k. kompensations- eller acceptansteorin, avvärjs av
emancipatorikerna. En okritiskt tolkande hermeneutik blir, enligt emancipatorikerna, en ren kompensationsteori,
d.v.s. humaniora kommer att få enbart en terapeutisk funktion som ett motmedel eller ett
avstressningsmedel mot alienationen i ett teknokratiserat och materialistiskt samhälle. Emancipatorikerna
kräver ett aktivt utmanande av det teknokratiska samhällets grundläggande värderingar för att undvika att
förstärka tendenserna till social lobotomering och schizofreni. Den kompensationsteoretiska terapifunktionen
kan visserligen vara en delfunktion i Fogelklous själsporträtt – såväl för henne själv som för kvinnorörelsen
– men det civilisationskritiska elementet är minst lika starkt.
436 Stanley, Liz, The Auto/Biographical I. The Theory and Practice of Feminist Auto/Biography, Manchester 1992.
Stanley kallar ett materialinsamlande närmelsesätt för mikroskopiskt i motsats till det subjektivt redovisade
och processuella kalejdoskopiska arbetssättet.
437 Det finns brister i källhanteringen hos Fogelklou. Hennes sätt att komplettera källornas tystnad är
extremt ovetenskapligt. Tilliten till legenderna och revelationerna som källor måste ifrågasättas. Fogelklou
var ändå inte historiker. Det bakgrundsmaterial, som hon hade till sitt förfogande, håller heller inte alltid för
en nutida granskning. Källkritikens vetenskapliga utveckling bör därför beaktas. När man jämför Birgitta
med t.ex. Westmans och Bergströms arbeten, ser man att hon läst noga och gallrat ännu noggrannare, men
att hon ibland lutar sig för trofast mot den förstnämnda Jfr analysen ovan av Westmans Birgitta-studier 1911,
samt Bergström, 1898.
438 Jfr Hermerén, 1972, s. 39ff.
439 Hermerén, 1972, s. 54-55.