Untitled - Åbo Akademi

364
Den Heliga Andes redskap, Kristi Brud, Gudaföderskan Maria, kunde bli föremål för from
betraktelse, för andakt och – inom vissa gränser – för spekulation. Den som på en och
samma gång var jungfru, maka och mor kunde däremot icke efterhärmas, varken av
visionären själv eller klosterfolket i hennes stiftelse. Inlevelse och medkänsla /…/ var i
dessa fall allt man kunde nå fram till. I andra avseenden var en efterlevelse möjlig, och hon
kunde anses som den moder och mästarinna för alla som en revelation kallar henne. Det
gällde henne som mor och husmor. 72
Toni Schmid döljer inte Birgittas sämre sidor. Hon lyfter bland annat fram ”sierskans
vrede” och talar om en ”nedärvd motvilja, ett ståndshat och en obönhörlig hårdhet”.
Schmids biografiska monografi saknar inte Birgittakritik. Lätt ironiskt noterar
författaren att Birgitta framställs i revelationerna som starkare än djävulen. Hon
tangerar ytterligare Birgittas oförmåga att tro på andras syner och uppmaningar
eftersom ”ju heligare den egna övertygelsen är, desto svårare blir det”. Konsekvensen
blev att Birgitta utdömde andras uppenbarelser såsom falska. ”Sierskan väg är den rätta.
De som gå den, äro Guds vänner. De som förhata och förlöjliga den äro Guds ovänner
och iklädda djävulens rustning”, noterar Schmid. När Birgitta skipar rättvisa saknar hon
takt. Hon granskar och underkänner eller godkänner. Ofta är hon obarmhärtig. 73
Samtidigt tillerkänns det blivande helgonet en stark receptivitet, en god blick för
dissonanser och möjligheter i nästans själ och en känslighet som även innebär
överkänslighet för sinnesintryck. 74
Överlag lyfts det reformatoriska och profan-socialreformatoriska draget i Birgitta
fram tillika med den nyktra sundheten. Schmid understryker att Birgitta socialt sett
vände sig till sina jämlikar. 75 Fattigdomen, rätt uppfattad, ser hon som en dygd och
individualiserar inte de fattiga för ”den enskilde fattiges, eländiges problem skärskådas
ej, trots att hon någon gång tiggt allmosor framför kyrkoporten”. Vi möter en konservativ
reformator eftersom Birgitta är ”avog mot nya vanor” och ”nya påfund bära henne
emot”. 76 Bilden blir en antipod till Emilia Fogelklous ”renässansbirgitta” och
”socialvårdarbirgitta” med framtidsblicken och den ständiga rörligheten som mental
drivkraft. 77
72 Schmid, 1940, s. 104. Överlag är det moderliga hos Birgitta, som genomsyrar Fogelklous bild, närmast
utplånad hos Schmid. Hon refererar endast ett par gånger till Birgittas egna metaforer från barnafödande
och skötsel av barn, Schmid, 1940, s. 149.
73 Schmid, 1940, s. 46,61,117.
74 Schmid, 1940, s. 189. Fogelklou betonar egentligen samma förmåga hos Birgitta, men den görs till en
övernaturlig röntgenblick. Fogelklou, 1919, s. 211-212.
75 Fogelklou, 1919, understryker att Birgitta är så viss om ”själarnas jämlikhet” att hon med lika stor
frimodighet umgås med skökor, s. 134, och att hon ”som alltid ställt sig vid de svagas och förtrycktas sida”.
Hon framhåller även att Birgitta rörde sig fritt ”i utbytesrikt umgänge med kvinnor och män av alla
samhällsklasser”, s. 242.
76 Schmid, 1940, t.ex. s. 27, 73, 151-152. Schmid gör också upp med legendinslaget om att Birgitta skulle ha
gett allt till de fattiga och närmast levat i armod efter avresan från Sverige. ”Utan sitt arv hade hon dock
knappast kunnat göra det hon gjort”, kommenterar Schmid. Om det reformatoriska draget hos Birgitta se
Schmid, 1940, t.ex. s. 23-24, 35, 39-40, 77, 86-88, 92-93, 127-128, 134, 140-141. Schmids syn här korrelerar
väl med Thomas Lindqvists föredrag vid Birgittasymposiet vid Åbo Akademi, Birgitta – i språket, bilden och
tiden, 30.10.2003. Med den växande centralbyråkratin följde nya ämbeten: ett lågfrälse började växa fram.
Desto viktigare blev det därför i Birgittas högaristokratiska kretsar att betona riddarskapet som ett andligt
kall: det räckte inte med en stridshäst för att bli riddare. I den meningen var Birgitta extremt konservativ.
77 Fogelklou, noterar visserligen att Birgittas ”statsidéer var gammalmodiga och att hennes medvetna
livsåskådning och idévärld var medeltida” men hon betonar att rörelsen inom henne var renässansens och
framsynthetens. Fogelklou, 1919, s. 25, 150, 228, 243, 248. Koncentratet av Fogelklous Birgittabild är
förnyelse, rörlighet, omvandling, reformation och framtidsblick.