Untitled - Åbo Akademi

319
den protestantiska tomheten där kvinnor aldrig tillåts ana gudsmänsklighet annat än i
utpräglat manlig, historiskt given, form. Hon opponerar sig mot den protestantiska
synen på Maria som fantasifoster eller manligt sublimeringsobjekt. Maria ses som
”kvinnoväsendets urbild och förklaring”. Hon är en psykologisk hjälpare för kvinnorna:
Den ”mindervärdesförnimmelse”, som i alla tider fysiskt och psykiskt plågat och
förkrympt en stor myckenhet av kvinnor, mister sin udd genom deras samhörighet med
Maria… 420
Debatterna från sekelskiftet framåt handlade inte bara om i vilken grad även kvinnan
var Guds avbild och om hennes rätt till yrkesliv, rösträtt och offentlighet i samhället.
Diskussionerna kretsade intensivt kring kvinnans/mannens väsen. De misogyna
inläggen frånkände kvinnan både individualitet och logik. Om kvinnan sökte förverkliga
sin egenart riskerade hon dessutom att ställas vid skampålen. Fogelklou deltog redan
1906 i Weiningerdebatten. Biografin Birgitta kan ses som en fortsättning av samtalen
kring dessa frågor. Fogelklou har ett dubbelt uppdrag: avsikten att finna människornas
minsta andliga gemensamma nämnare, alltings samhörighet, och viljan att lyfta fram den
kvinnliga egenarten, styrkan, logiken, moralen och integriteten. 421 Fogelklous Birgitta blir
seklets variant av Sofokles Antigone, kvinnan som ”den ensamma och oförstådda
bäraren av den oskrivna lagens tunga samvetskrav”. 422 Men flerfaldigt framhålls att
Birgitta – trots samhörigheten och solidariteten med allt – aldrig är offer för bristande
förnuft, disciplinerad viljekraft och skiftande stämningslägen. 423 Återigen möter vi
likheter till tysk samtida biografik: koncentrationen på den ensamma individen i kamp
med en oförstående omvärld.
Birgittabilden är imposant i Fogelklous tolkning. Den är starkt färgad av biografen
själv. 424 Ur denna skriftliga piedestal stiger en protest mot tidens kvinnosyn, där kvinnan
ständigt gjordes påmind om sin underlägsenhet både offentligt och privat. I en tid när
kvinnors försök att stiga fram ur anonymiteten uppfattades som ett intrång på männens
revir, och yrkeskvinnor kritiserades både av män och av andra kvinnor, är det inte
underligt alls om Birgitta får både starkt retoriska över- och undertoner i en biografi
skriven av en av tidens framträdande kvinnosakskvinnor.
I Birgitta ekar den geijerska personlighetsprincipens anda vidare in i 1900-talet.
Emilia Fogelklou uppvisar på flera sätt släktskap med Geijer: i sättet att forma en
helhetsuppfattning, det ”spekulativa fågelperspektivet”, i viljan till nytolkning utan att
söka forma om kunskapen efter kontakt med källmaterialet, i de filosofiska dragen som
låter den skrivande tänkaren och poeten lysa fram i facktexten, i synen att utvecklingens
och framträdande mariologi. Fries och Wahlström noterar Marias betydelse i Birgittas liv och revelationer
men glider snabbt förbi ämnet.
420 Fogelklou, 1919, s. 101.
421 Otto Weiningers bok, Geschlecht und Charakter, Wien & Leipzig 1905, vållade debattstorm i Europa med
sin nervärderande kvinnosyn. Kvinnan förklarades vara osjälvständig och sakna både logik och moral.
Weininger beskyllde dessutom kvinnorna för ”Verschmolzenheit”, d.v.s. deras upplevelse av alltings
samhörighet och medföljande oförmåga att analysera och kategorisera. Emilia Fogelklou kändes sig särskilt
träffad av den kritiken noterar Bergman Andrews, 1999, s. 60-64, 74. Keydebatten som analyseras i Claudia
Lindéns biografi, 2002, s. 101-151, ger en god överblick av tidens motstånd mot ”den nya kvinnan”.
422 I Fogelklou, Barhuvad, 1950, s. 68, finner vi en identifikation med Antigone som ”reser sig över de andra
därför att hon känner mera, rikare, djupare, annorlunda och handlar därefter”. Reflektionen passar lika bra
på Fogelklous bild av Birgitta.
423 Fogelklou, 1919, s. 43, 57-58, 74, 124.
424 Fogelklou, 1919, t.ex. s. 43.