Untitled - Åbo Akademi

508
den fackhistorisk-biografiska förståelsen. Rekonstruktionen har sin vetenskapligt
nödvändiga plats som inslag i en förstagångsbiografi. Väljer biografen att kombinera
detta med ett konstruerande självständigt grepp är det ett tilläggsval av biografiska ideal,
språk- och människosyn eller ett uttryck för behovet av egen positionering.
Konstruktionen och dekonstruktionen blir då delvis ett medel för distansering.
Gunnar Erikssons och Eva Österbergs utmejslade biografityper har varit goda
primära analysinstrument. 44 I stort sett kan man, precis som Eriksson själv noterade,
återföra de flesta biografier på någon av dessa former. Jag tror ändå att en den mer
nyanserade kategoriseringen av Clifford och Kendall behövs för att berika de
fackhistoriskt vetenskapliga formerna av biografin. Både teori- och metoddiskussionen
har mycket att vinna på en nyanserande utvidgning av begreppet biografi – som
behöver sin elasticitet och sin mångfald – utan att övergå i spekulation eller ren fiktion.
Monumentet och livs- och yrkesbiografin, eller livs- och tidsbiografin, har
dominerat biografikonsten om Birgitta. I den meningen har mina biografer, Bergh
undantagen, inte visat vare sig originalitet eller experimentlusta. Monumenten är särskilt
problematisk som biografityp när vi har att göra med en helgonförklarad person.
Eriksson spekulerar om monumentet eventuellt är slutbrukat som biografisk typ, men
menar att det äger sin rättmätiga plats bland de olika biografigenrerna som en plats där
biografen kan visa sin samhörighet med den biograferades livsideal och strävanden.
Den samhörigheten ser vi i Fogelklous biografi. Den enda biografi som inte hittar sin
plats i Erikssons teoretiska biografischema är Birger Berghs biografi. Den är varken en
livs- och yrkesbiografi eller en existentiell biografi. Den är inte allra minst ett monument
och fastän den styrs av en psykologisk förståelse är den ingen psykobiografi. Här möter
vi en populärvetenskaplig välgjord lärd biografi, med Madelénats term en ”superbiografi”,
eller en short-cut-biografi med biografen som sufflös. Enligt Madelénat utgör
superbiografin kronan på utvecklingen inom det moderna paradigmets vacklan och
vetenskapens konventioner. 45 Denna äventyrliga syntes mellan vetenskaplig och litterär
framställning gör att Berghs biografi svarar mot både högt ställda empiriska och
narrativa förväntningar på den moderna biografin.
Birgittabiografiernas har tett sig oortodoxa i ljuset av Hayden Whites genrebestämningar
med sina grundhållningar och strukturella överensstämmelser. I synnerhet
korrelationen till en viss ideologisk nivå fallerade rejält. Det kan bero på det
månganvändbara subjektet Birgitta, som i olika sammanhang kan användas på flera sätt.
En biograf kan på en och samma gång framstå som konservativt nationalistisk i sitt
biografiska projekt men kan samtidigt i polemik mot det medeltida trossystemet och
katolicismen verka ultraradikal och liberal. Lydia Wahlström och Gustaf Bergström är
tydliga exempel här. Likaså är Emilia Fogelklous biografi ett konglomerat av radikal
kvinnosaksdebatt och idealistiskt högstämda moderlighetsideal. Sven Stolpes och
Hjalmar Sundéns biografier drar också mot flera olika ideologiska håll. Whites mönster
är kanske bristfälligt i sig eller alltför schematiskt förenklat. Problemet i hans
konstellation är, i min synvinkel, att intresset faller på biografens eventuella
totalåskådning i stället för på målet för hans eller hennes olika konfrontationer i
biografin. Jag tror dessutom att det ligger i ”genrens” natur att flesta välskrivet seriösa
biografier blir en blandning av idiografiska, organicistiska och kontextuella förklaringar.
Det är egentligen enbart den mekanistiska förklaringsmodellen som indicerar en alldeles
särskild människo- och livssyn.
44 Eriksson, 1985, s. 4.
45 Madélenat, La biographie, s. 51-74.