Untitled - Åbo Akademi

influenskrets blev vidsträckt både geografiskt och över tid. Här finner Thayer en tredje
”medeltidstyp”, en person som är helt uppslukad av andliga övningar i meditation, bön
och självförnekelse. 19
Ett vanligt fenomen, som återkommer i senmedeltidens personskildringar, är att
Gud väljer de illiterata som sina utvalda språkrör – ett utslag av och ett symptom på en
mer utbredd kamp mellan den litterata och den illitterata socialklassen. Motsättningen
tillspetsades under medeltiden när lekmännen började ställa kritiska frågor. Man krävde
individualitet och rätten till ett eget personligt religiöst liv. 20
Helt utan biografier över profana personer är medeltiden ändå inte. Det skrevs
levnadsteckningar, förutom om den ovannämnda Ludvig IX, också över Karl den store,
Alfred den store och Fredrik Barbarossa, för att nu nämna några. Men om man beaktar
att medeltiden omspänner tusen år är den biografiska produktionen mager. 21 Från
1300-talet framåt började biografier skrivas över andra framträdande personer än
kungar och helgon. Intresset var särskilt tydligt i Spanien och Italien. Som exempel kan
nämnas Filippo Villani, som skrev hela 35 biografier över kända florentinare på 1380talet.
Medeltidens första konstnärsbiografi (den första sedan antiken) är enligt Jan
Romain Boccacios biografi över Dante som utkom år 1360. 22 Att observera är att
Villani, i likhet med Boccacio, intresserade sig för såväl ”stora män” som ”stora
kvinnor”.
1.2 Från förvetenskapligande via förvildning till 1800-talets vägskäl
Det är snarast en truism att två epoker i mänsklighetens historia brukar betraktas som
individens era framom andra. Jag avser förstås renässansen och upplysningen. För att
framhålla den individuella frigörelsen från tidigare tvångsauktoriteter, framför allt
religionen och i synnerhet kyrkan som maktinstitution, målades medeltiden upp till en
mörk bakgrund mot den nytända ljusbilden av Människan. Renässansen och upplysningen
fick stå som modernitetens föregångare: individen frigjordes från att tidigare ha
varit fastkedjad i familje- och släktkollektivet och den kristna tvångsideologin med sin
fastslagna världsbild och historiesyn.
Att polariseringen inte bara är skumögd och tråkig utan också skev märks när man
fördjupar sig i medeltidens tankevärld. Jag är helt överens med Eva Österberg när hon
konstaterar:
19 Thayer, 1920, s. 64-66. Det finns anledning att återkomma till begreppen, idealen, biografivarianterna och
de olika medeltida uttrycken för andlighet samt de historievetenskapliga och biografiska problemen som
tangeras i detta kapitelavsnitt. Trots att Birgittabiografierna rimligtvis borde kunna inrangeras bland
moderna levnadsskildringar bär de biografiskrivningens genetisk-vetenskapliga arv inom sig genom dels sitt
hagiografiska biografisubjekt och dels den direkta källkopplingen till vitalitteratur.
20 Kirn, 1955, s. 58-60. Jfr Dinzelbacher, Peter,”Das politische Wirken des Mystikerinnen in Kirche und
Staat. Hildegard, Birgitta, Katharina”. Religiöse Frauenbewegung und mystische Frömmigkeit im Mittelalter, hrsg. P.
Dinzelbacher & D.R. Bauer, Köln 1988, samt Vauchez, André, Les Laics du Moyen Age. Pratiques et expériences
religieuses. Paris 1987. Båda dessa medeltidsforskare återkommer ofta till den illitterata språkrörstanken i sina
analyser av medeltidsmystiker och fromheten under senmedeltiden.
21 Romain, 1948, s. 25-28.
22 Romain, 1948, s. 31.
34