Untitled - Åbo Akademi

166
anhängarna av ”det historiska sinnet”. Det föränderliga, det växlande, det historiska
flödet, det relativa fick en ny verklighetsdimension och ”varje tidsålder var lika nära
Gud”. Den nordtyska historieskolan influerade länge historiesyn och vetenskap, men så
småningom ersattes Rankes kosmopolitiska hållning med en mer markerad nationalistisk
forskningsfokusering. Folkens och de stora personligheternas betydelse och
förmåga att inverka på staternas öden bildade den underförstådda vetenskapspolitiska
utgångspunkten. 94 Här skriver Wahlström in sig genast i inledningen till sin Birgittabiografi.
Birgitta framhålls som den svenska medeltidens enda europeiskt ryktbara
personlighet. Den starka nationalkänslan paras med en samtidsarrogans i synen på
medeltiden. 95
1800-talets historicism var ett konglomerat av motrörelser inför tidens tendenser.
Relativismen och den växande sekulariseringen genererade dessutom en oppositionell
religiös reaktion mot 1700-talets förnekelse. Hos de intellektuella fick den inte sällan en
”historicistisk karaktär”: väl medveten om avståndet försökte man återknyta förbindelserna
till en äldre tradition. Det som inte längre kunde erkännas som tidlösa
sanningsanspråk räddades över i ett ”bildningsarv”. Samma tänkesätt återkom i konst,
litteratur, filosofi, politiska institutioner och moraliska åskådningar som historiserades
på motsvarande sätt. Fosterlandets kungar, statsmän, skalder och musiker gjordes till
element i en nationell identitet och fick på så vis relevans till och med på skolbarnsnivå,
summerar Svante Nordin den historicistiska tankeströmningen. 96 Ett uppenbart drag i
Wahlströms biografi är den oförtäckta beundran hon hyser för stora män och kvinnor i
den svenska historien. Ouvertyren till biografin är en hymn till statsmännen, kungarna
och skaldegenierna. Här sås, gror och kultiveras den egna identiteten. 97
Wahlström konstaterar att källstoffet är magert, men att svenskarna tack vare
kyrkan inte behöver känna sig helt urarva. Den kyrkliga litteraturen kan bidra med
personkännedom. Den röda tråden i hennes biografi handlar om att finna och spinna
fram det särpräglat svenska i Birgitta. Också museala interiörer och etnologiskt
intressanta detaljer tas tillvara. 98 De måleriska och nationalromantiskt färgade scenerierna
etablerades inte som bilder enbart i poesin och dramatiken. Birgittabiografierna,
författade av akademiker, konstruerades som dramer där scenografin byggs upp av
medeltida interiörer och exteriörer. 99 Detta biografiska metodgrepp, med sina
ideologiska inslag av hembygds- och friluftsromantik samt litterära influenser från
94 Nordin, 1989, kapitlet ”Historiens århundrade”, s. 71ff. Mötet med Ranke blev omvälvande för
Wahlström. Wahlström, 1949, s. 104.
95 Wahlström, 1905, s. 3-4. Det generella intresset för Birgitta och Vadstena inom den nationalromantiska
epoken behandlades ovan i kap. III. 7: ”Medeltid, modernisering, modulation”.
96 Nordin, 1989, s. 103-105.
97 Wahlström, 1905, s. 3-5, 41-42. Vi kan här associera till Gustaf Upmarks ovanciterad sammanfattning av
det gemensamma utgångsperspektivet inför statyförslagen utanför riksdagshuset 1899. ”Framställningen
bör afse att förhärliga fosterlandet, Sverige och dess folk”, betonade han.
98 Wahlström, 1905, s. 3-4, 6, 9, 15-16, 22, 42.
99 Det för utanför avsikterna med min avhandling att mer omfattande diskutera själva historievetenskapens
framväxt under 1800-talet. Givetvis finns det fortfarande en bakomliggande inställning som kan spåras
tillbaka till bl.a. Geijer, som menade att historien inte fick konstrueras utan samband med empirin men att
detta ändå inte innebar att historien stod utanför de konstnärliga värdenas domän. Redan under Geijers tid
trängde den estetiska realismen in i historieskrivningen. Men den fantasi- och känslofyllda estetiserande
historiesyn, som Geijer sedermera tog avstånd från är, menar jag, något annat än vad vi ser i
Birgittabiografierna. Det dramatiska greppet, sinnet för scenografi, kan också användas för att avleda en
känslofylld estetik. I botten behöver inte heller ligga en historiesyn utan snarare en metod: dramaturgisk
empirism. Jag hänvisar i övrigt till Torstendahl, 1964, företrädesvis s. 39-55.