Untitled - Åbo Akademi

429
Birgittabok blev aktuell. Hans biografi är lika hagiografisk som Lundéns och
Anderssons Birgittaporträtt. Legender används som historiska källor. Ingen tidsanalys
eller texttolkning företas. 40 Både Bengt Ingmar Kilström och Birgit Klockars var
professionella kyrkohistoriker och historiker. Klockars var varmt troende katolik,
Kilström präst i Svenska kyrkan. Det är därför anmärkningsvärt att Kilströms
hagiografiskt överhettade biografi är betydligt ”frommare” än Klockars. Det skulle
implicera att konfessionssamhörighet med den biograferade inte utesluter källkritisk och
saklig biografik. Sven Stolpe var också katolik. Även om hans Birgittabiografi inte kan
utpekas som vetenskapligt ideal etablerar han i alla fall en källkritisk utgångspunkt. Han
examinerar medeltidsschabloner. Han omtalar legenderna om Birgitta som ”fromma
fabler”. Han utgår från att uppenbarelserna i vissa textstycken är omskrivna av
biktfäderna. Kilström verkar omedveten om distinktionen mellan kvarlevor (med eller
utan performativa yttranden) och berättande källor. Allt källmaterial om Birgitta
används som biografisk-historiskt korrekta kvarlevor. Tanken att analysera Birgittas
texter som retoriska artefakter verkar inte ens snudda vid hans medvetande. 41
Ingemar Lindaräng ser Kilströms Birgittabiografi som ett uttryck för hans samhörighet
med Societas Santæ Birgittæ snarare än som ett prov på hans profession som
vetenskapsman och kyrkohistoriker. Det är lätt att hålla med. Lika lätt infinner sig ett
metodiskt imperativ: vikten av att biografen granskar sin egen kulturinfluens interaktivt
med studiet av den biograferades kulturella impregneringar. 42 Samtidigt tror jag att
biografernas eget andliga temperament och individuella fromhetsform inverkar i ännu
högre grad än både intellektuell tillhörighet och konfession. De intellektuella traditionerna
ser kanske dessutom ibland olika ut i den katolska respektive lutherska kyrkan.
Luca Cesarinis 43 Den heliga Birgittas Rom faller delvis utanför ramarna för levnadsteckningarnas
genre. Experimentellt kan man ändå resonera kring boken ur ett
biografiskt metodperspektiv. Vi kan kalla den en guide- och pilgrimsbiografi, en
bildbiografi eller en visionsbiografi. 44 Biografens avsikt är att följa tätt i Birgittas fotspår
för att etablera en närkontakt med de platser och bilder som mötte henne i Rom.
Vandringen sträcker sig också till senare tillkomna Birgittareliker och minnesobjekt
samt platser med relevans för birgittinsk historia. Mitt motiv med att analysera denna
bildbiografi är att biografin söker sig till platser som omtalas i Birgittas uppenbarelser
och till platser där vissa av uppenbarelserna har ägt rum. Rent biografisk-hypnagogt kan
man anta att medeltida kyrkmålningar inspirerade Birgittas visionära seende. Dessa
inspirationer kan inte klarläggas genom den svenska kyrkokonsten eftersom materialet
oftast övermålades efter reformationen. Däremot kan kanske vissa inblickar efteretable-
40 Kilström använder sig av Margareta Clausdotters Birgittavita från 1400-talet trots att Klockars med
grundligt underbyggd argumentation har visat att den är oanvändbar som källa. Klockars, 1976, s. 7-14. Se
också användningen av det rikliga legendmaterialet, Kilström, 1991, s. 9-11.
41 Jfr Jarrick, Arne & Söderberg, Johan, Praktisk historieteori, Stockholm 1993, s. 119f.
42 Ingemar Nilsson understryker vikten av författarens reflektion över förhållandet till sitt ämne. Varför har
jag kommit att skriva om denna person? Vad säger han mig? Vari är han lik mig och vari är han olik mig?
Identifierar jag mig med honom eller försvarar jag mig mot honom? Och vari skiljer sig hans tid och
situation från min? Biografen måste uppmärksamma sin egen förförståelse. Nilsson, Ingmar, ”Att skriva
biografi: biografins hermeneutik”, Att skriva människan. Essäer om biografin som livshistoria och vetenskaplig genre,
red. R. Ambjörnsson, P. Ringby, och S. Åkerman, Stockholm 1997, s. 206.
43 Luca Cesarini är, som noterades ovan, präst i Svenska kyrkan. Han har också studerat konstvetenskap.
44 Greppet är inte nytt, men ovanligt i Birgittasammanhang. Det existerar en bildbiografisk tradition, med
rötter i 1800-talets porträttgallerier, som introducerades i monografiform med Erik Lindorms Selma Lagerlöf.
En bokfilm (1933) och som nådde sin största omfattning och kulmen under 1960-talet. En collageliknade
biografi gjordes också av Bengt Martin över Sonja Åkesson (1984) där formen motsvarar den biograferades
splittrade livskänsla. Se Larsson, 2003, s. 47.