Untitled - Åbo Akademi

518
konstruktion lider i övermått av det som Ira Bruce Nadel såg i resultatet av varje
biografiskt försök: den biografiska bilden förblir en illusion inför en ständigt undflyende
verklighet och nya myter skapas genom försöken att förbättra tidigare bilder. Problemet
får ytterligare en etisk dimension. Den bild av Birgitta som förmedlas av Fogelklou är
övermänskligt stor: ingen levande människa skulle klara av denna ständiga barmhärtighet
och allomfattande samhällsmoderlighet, dagligen, stundligen, ideligen och överallt.
Jag frågar mig, ur biografiläsarens relevanta perspektiv, om rekonstruktionen av detta
andliga ideal, i all sin mänskliga orimlighet och omöjligt att efterfölja, blir en oetisk gest
gentemot läsarna?
”Den änkesjuka Birgitta” samt teorierna om Birgittas frustrerade sexualitet och
orgasmskräck som grogrund för visionerna är uttryck för misogynitet, förvrängd
kvinnosyn, oförmåga att läsa innantill i Birgittas texter och följaktligen källmotstridande
tolkningar. Kopplingen mellan religion och sexualitet är ändå en etablerad kategori i den
religionspsykologiska vetenskapen. Frågorna måste få ställas. Birgitta själv har talat
klartext i ämnet; spekulationerna kan avfärdas i fall de irrar sig för långt bort från
verkligheten. I vilken mån biografen har rätt att laborera i sin huvudpersons intima liv
är däremot ett ”evigt” allmänbiografiskt etikproblem i sig. Vi såg en snabb uppblomstring
av frossandet i sexualtolkningar på 1970-talet. Excesserna förde knappast
Birgittaforskningen framåt. Erotiken utgjorde trumfkortet för att fånga läsarnas intresse.
Men ett förtigande är inte heller bra. Om det tidigare ansågs självklart att utelämna
erotiken är samma attityd suspekt i dag. Jag menar ändå att denna etiska fråga är
empirisk till sin karaktär. Den som skriver en biografi över Casanova kan knappast
undvika ämnet i fråga. Men när det gäller Birgittas liv bjuder empirin varken på den
generositeten eller legitimiteten. Elisabeth Mansén redogör för sina avvägningar i
samband med det biografiska arbetet om Thekla Knös. Hon stannade upp inför
källornas stumhet i följande reflektion:
Varför har jag då inte skrivit något om detta i avhandlingen? Det fega svaret är att källorna
inte räckte till. Det är i och för sig ett korrekt svar. Jag kan inte med bibehållen intellektuell
hederlighet hävda att källorna tyder på att Thekla Knös var lesbisk, bisexuell eller ingetdera
av detta. Ett ytterligare skäl är att det fortfarande är ett svårt ämne att behandla i en
vetenskaplig kontext. 63
Mansén konstaterar att erotiken är så laddad, även på historiskt avstånd, att den kan
överskugga mycket annat och i värsta fall dominera bilden helt. Det missbruket kan vi
begrunda i biografierna av Sven Stolpe och Hjalmar Sundén. Exemplen avskräcker.
Men det är, som Mansén säger, ”inte lätt att pricka in sig på en skala från det
harmoniserande, döljande eller överslätande till det polemiskt avslöjande, konfliktsökande
och skandalomsusade”. Mansén varnar för tillit till den egna inlevelsen och för
begreppsblindhet när vi kommer in på erotikens område i historien. Då sviker både
lärdomen och inlevelsen: man kan inte längre ”lita på sina intuitioner när man kommer
ner till mitten av 1800-talet”. 64
Paul Ricoeur uttryckte sin resistans mot psykoanalysen. Den förståelse psykoanalysen
erbjuder den moderna människan ansåg han både svår och smärtsam genom den
narcissistiska förödmjukelse den vållar. 65 Stolpe och Sundén aktualiserar Ricoeurs etik.
63 Mansén, 1997, s. 161.
64 Mansén, 1997, s. 154.
65 Ricoeur, Paul, Le Conflit des interpretations, Paris 1969, s. 159.