Untitled - Åbo Akademi

272
tanken på uppenbarelsens kontinuitetskaraktär, ger en gudsbild som ingår i den
empiriska verkligheten genom sina utvalda. Gud uppenbarar sig, enligt Söderblom, i
historien och genom själslivet hos profeterna. Syftande på dessa profeter säger han
uttryckligen ”det gudomliga uppträder i det mänskliga”. Med hänvisning till den tyske
teologen Wellhausen säger han att ”lösryckt från profeten gives det ingen uppenbarelse”.
173 Genom att ta till vara religionspsykologin, men fokusera på den inhemska
personlighetsfilosofiska traditionen, undviker Söderblom (Westman) både den
empiriska psykologins Skylla, där risken finns att religionen reduceras till skyar i själen,
och den dogmatiska vetenskapens Karybdis, där teologin mycket snart skulle komma att
stå utan gudsbevis inför naturvetenskapernas frammarsch.
Westmans biografiska människosyn är dubbel: han är noga med att förankra
Birgitta i hennes historiska kontext, i ett tidsbestämd jag. Samtidigt är synen på jaget
transcendent. I Madelénats distansering till psykoanalytiska modeller och intuitionen
som metod stod den transcendenta jagsynen i motsats till ett historiskt iakttagbart jag.
Madelénat betonade att människan bör betraktas i sin tid och inte som ett transcendent
jag. Han ser även en fara i hermeneutiska tolkningar om individen reduceras till ett
bevis för en enskild teori. Westmans dubbelsyn blir intressant i sin rörlighet. 174
Faran med den hägerströmska definitionen av känslor och religiösa upplevelser
var ytterligare ett undervattensskär att akta sig för. Objektiveringen sker genom
”profettanken” och genom att fokusera på ”personlighet” i stället för ”själ” eller
”psyke”. Profeterna, de stora personligheterna, fungerar både som historietolkar och
historiekrafter. De bildar, enligt Söderblom, med sin traditionslinje erfarenhetsbevis för
uppenbarelsen inom ”den inre historien”, d.v.s. historien i historien som handlar om
Guds uppenbarelse. Då Westman inte själv ställer sig objektivt fri i den religionspsykologiska
ansatsen i Birgitta-studier utan uttryckligen visar sig dela tron på profeter blir
hans avhandling en teologisk bevisföring och en uppbyggelseskrift för den kristna tron.
Den uppenbarelsehistoriska historiesynen ligger som en vattenstämpel under texten i
Birgitta-studier. 175 Birgitta behövs i den inhemska vetenskapen. Westman forskar inte
företrädesvis i religionspsykologi med Birgittas person och texter som studieobjekt.
Han skriver teologi och apologi genom det svenska helgonet. Om Wahlström och
1800-taletsbiograferna ville lägga beslag på Birgitta för fosterländskhetens räkning så
fångar Westman in henne för den svenska kyrkans del. 176 Markeringen av teologisk
173 Söderblom, (1903) 1930, s. 40, 56-61, 66, 74-75, 148. På s. 250-257 sammanfattas medeltidens olika
mystiska riktningar och jämförelsen mellan dem.
174 Madelénat, 1984, s. 121-130.
175 Här ser jag Söderbloms egentliga storhet: den teologiska kryssningen i ett idéhistoriskt perspektiv. Hans
tankestoff kommer grundläggande från både Geijer och Hjärne. Kombinationen och vidareutvecklingen av
både begreppen och historie- och personlighetssynen är funktionellt imponerande, men framför allt vill jag
framhålla hans, och lärjungen Westmans, skicklighet i att skriva en kristendomens apologi mitt i tidens
vetenskapliga och livsåskådningsmässiga utmaningar. Det gällde dessutom att lyfta fram den religiösa
upplevelsen, erfarenheten, framom dogmatiken och ändå inte låta känslorna och upplevelsen stå som enda
gudsbevis.
176 I bakgrunden påbörjades ett stort historiskt projekt. Konvertiten Karl Karléns planer från slutet av
1800-talet på ett katolskt vallfartscentrum i Vadstena förverkligades aldrig på grund av den katolska kyrkans
ovillighet. År 1891 firade i alla fall den katolske biskopen i Sverige, Albert Bitter, 500-årsminnet av den
heliga Birgittas kanonisering genom att fira mässa i Karléns hus i Vadstena. Staden med omgivningar
utövade också dragningskraft på svenskar med intresse för den heliga Birgitta. År 1906 planerade
stadsborna att grunda ett Birgittamuseum med föremål från klostret och kyrkan. Planerna realiserades inte,
trots godkännande av kyrkoherden i staden. Men tio år senare tog det konsthistoriska intresset för
Vadstena fart på allvar. ”I utkanten av detta småborgerliga centrum låg tvenne tunga monumentala
arkitekturverk: Klosterkyrkan och Vasaborgen med imponerande skulpturer och målerier, men ack så
bedrövligt försummade”, antecknade konsthistorikern Andreas Lindblom, som sedan 1910 var verksam