Untitled - Åbo Akademi

469
Birgittabilden med självklar idoghet. Kanske kan vi dessutom se en bidragande faktor i
internationella politiska idéers inflytande, demokratiseringsutvecklingen och
massrörelsernas framväxt i samhället som en orsak till att enskilda framstående
individer lyftes fram och uttryckligen försågs med fosterländska drag som motvikt mot
den osäkerhet man kände i samhällsomvälvningens turbulens. Kvinnorörelsens och den
senare feminismens Birgittagestalt är likaså ett medel för kollektiv reflektion,
förebildsidentifikation och kvinnoideologisk-samhällspolitisk individuation. Det
samhällskritiska, emancipatoriska, draget är markant. För jämställdhetsrörelsens
framväxt fick Birgitta en huvudroll i kvinnorörelsens kollektiva individuationsprocess.
Hon blev det historiska kvinnobeviset och kunde användas som förebild i
samtidskampen. Hon skapade självförtroende. Hennes religiösa profetroll dubblerade
funktionen: hon var inte bara en duglig kvinna som maka, mor och politiker. Dessutom
menade man att hon stod för en fundamental, och gudomligt nedlagd, jämlikhet i själva
skapelsen. Vissa av dessa bilder tenderade att bli lika imposanta som de hagiografiska
porträtten. I Ebba Witt-Brattströms dekonstruktivistiska feministanalys av Birgitta kan
vi snarare tala om tolkning och förståelse än om identifikation med Birgitta. Först
alldeles i slutet av 1900-talet avviker kvinnliga biografer och forskare från den kvinnliga
identifikationslinjen som hade dominerat Birgittatolkningarna ända från 1800-talet.
Birgitta behövs inte längre som förstärkare av kollektivt eller personligt självförtroende.
Hon och hennes värld kan dekonstrueras; de behöver inte längre byggas upp. 27
Den kollektiva identifikationen i kombination med idealisering och målinriktad
användning av biografisubjektet är ett allvarligt biografiteoretiskt problem. Enskilda
andlig-själsliga individuationssträvanden tar sig uttryck i självbiografiskt färgade bilder
av Birgitta, och påminner om biografen själv, utan att vi för den skull behöver peka ut
autobiografins fluidisering in i biografin som ett överväldigande problem. Biografens
subjektivitet är en gradfråga och en metodfråga som ingår i det biografiska konceptet
och som det delvis går att komma till rätta med. Den kollektivt beställda identifikationen
och individuationen är svårare att hantera. Exemplifierat särskilt genom mina
analyser av Westmans och Fogelklous biografier stiger dimensionen till sin rätta storlek.
Inom- och utomvetenskapliga värderingar tvinnas oseparerbart in i varandra här.
Stolpes och Sundéns samtidspolitiska inbrytningar och sexuellt tolkade projiceringar av
den egna kvinnobilden in i Birgittabiografierna är ett annat problemfält. Ett tredje
identifikations- och projiceringsområde är givetvis den konfessionella användningen av
Birgitta. Här ser jag ändå en betydelsefull ingrediens i individuationsprocessen på längre
sikt som ursäktar polemikbruket av Birgitta: Birgittas blir en viktig del i den ekumeniska
processen. Det försiktiga och trevande närmandet till en uppfattning om katolicismen
och den katolska kyrkan är nästan rörande i sin kombination av nyfikenhet,
kunskapsbehov, fascination, rädsla, illa dold mindervärdeskänsla och ampert självförsvar.
När det gäller de enskilda biografernas identifierande spegling av sig själva i
Birgitta tycker jag mig märka att 1800-talsbiografierna, inklusive Wahlströms biografi,
inte reflekterar detta drag särskilt starkt. Dels bygger biografierna till stor del på
Hammerichs biografiska forskning och medeltidskunskaper. Dels är Birgitta fortfarande
för långt borta och främmande: hon betraktas mer som en ”typ”, inte som en
individualistisk person. Biograferna har ett större behov av att framhålla henne som
27 Ebba Witt-Brattström bild av hysterin och det kvinnliga överjaget skrevs in redan på 1920-talet av Tor
Andræ. I slutet av 1900-talet kan kvinnor skriva om Birgitta utifrån samma tolkningskategori. Det går till
och med att, som Kari Børresen, påpeka att Birgittas teologi var omöjlig att omsätta i praktisk tolkning.