Untitled - Åbo Akademi

500
oavvisligt kriterium ser jag den etablerade och konsekvent upprätthållna relationen mellan
levnadstecknaren/biografiforskaren och hans eller hennes utvalda biografisubjekt. Jag
lägger en kraftig betoning på relationen i mötet som utgångsläge – i motsats till
utpekande, dömande och i värsta fall psykopatologiska dissekeringar. Subjektivitetsfrågan
här fordrar att biografen reflekterar över förhållandet till biografisubjektet. Varför
vill jag skriva om denna person? Vad säger hon mig? På vilket/vilka sätt liknar vi
varandra och var skiljer vi oss åt? Identifierar jag mig med biografisubjektet eller
försvarar jag mig mot henne? Var kommer risken för otillåtna projiceringar in i bilden?
Hur skiljer sig den biograferades tid och situation från min egen? Biografen måste
uppmärksamma sin egen förförståelse. 27 Jag vill särskilt understryka vikten av en
självkritisk reflektion kring biografens egen tid och de överideologier, trender,
kunskaps- och människosyner, samhällsfrågor och problem som dominerar samtiden. I
Birgittabiografiernas historiografi stiger kunskapen om tiden fram som ett viktigt
element i biografin: dels i form av grundliga kunskaper om den biograferades tid, dels i
nödvändigheten av biografens självinsikt om den egna tidens övergripande idéer då
biografin skrivs. Jag visade ovan hur det kollektiva identifikationsbehovet och den
gemensamma individuationen projicerades in i det biografiska förståelsekonceptet i
form av nationalromantiken, en viss teologisk historiesyn, kvinnoemancipationen och
konfessionspolemiken. Även 1970-talets politiserande och sexualiserande biografier
faller offer för samtidens debatter och tolkningstrender som styrinstrument. Samma sak
gäller Hans Furuhagens biografi där den profana tolkningen utgår ur samtidens självklara
tro på sekulariseringen utan att Birgittas kodas in i sin egen föreställningsvärld.
Den fackhistoriska biografin mår bra av att ha en relation där närhet och distans
växlar som grundhållning; biografin kan då inrättas som ett förmedlingsrum för mötet
med den ”den andre” i tidsrummet intill. Biografin bör stiga fram ur ett samtal med
grannen i historien – inte en inlevelsefull sammansmältning med biografisubjektet där
gränsen mellan jaget och duet blir en linje dragen i vatten. Emilia Fogelklou sjunker in i
biografijget i stället för att stiga åt sidan för att samtala. Även efter en långt driven
källkritik, kombinerad med metodmässigt medveten hermeneutisk närläsning eller en
kreativt genial symbios mellan källforskning och inlevelsehermeneutik, kvarstår den
biograferade som den främmande, detta andra du som aldrig kan genomträngas helt eller
lysas upp inifrån i en helgjuten förståelse. Detta möte synliggörs inte, eller kan alltför
lätt fuskas bort, i snabb eller lat inlevelsehermeneutik. Här ser jag ett kriterium som
skiljer romanen från biografin, konsten från vetenskapen, och en både teoretisk och
metodisk möjlighet att inte befläcka sin huvudperson med sina egna politiska, religiösa,
ideologiska eller psykologiska förförståelser och predikament. Avlyssnandet av den
andre skall föregå tolkningen. Detta avlyssnande märks som en tydlig metod hos
Schmid, Klockars och Bergh.
En alltför stark teoribundenhet vid någon art av psykoanalytisk inriktning kan
förfuska biografin som en mötesplats. Både Emilia Fogelklous vitalistiska tolkning och
Hjalmar Sundéns psykobiografiska analys är skrivna som om författarna hade
omedelbar direktkontakt till Birgittas inre. En viktig nyans framträder ändå. Genom en
mer medveten teoritillhörighet och psykoanalytiska metoder skapar Sundén den distans
som behövs för att etablera ett möte med en annan individ i en annan tid. Fogelklou går
in i en oreflekterad relation, inlevelsens psykologi öppnar alla gränser till Birgittas värld.
Risken finns att vi hellre borde tala om en annan genre här. Fogelklous biografi vinner
ändå, ur ett rent biografiskt perspektiv, på det fria berättarflödet. I Sundéns biografi
27 Jfr Nilsson, 1997, s. 206.