Untitled - Åbo Akademi

263
ka och kulturella kapital som krävs på ifrågavarande vetenskapsfält. Genom sina
analyser av Birgitta och andra medeltidsmystici visar han sin hanteringsförmåga av såväl
ämnets teoretiska kärna som det kanon av texter som alla på fältet måste kunna och
förväntades förhålla sig till. 120 Den teoretiska delen i Birgitta-studier utgörs av Söderbloms
grundtes om den uppenbarelsemystiska och den oändlighetsmystiska traditionslinjen.
Också metodiskt finner vi en begreppsbildning i Westmans dissertation som trofast
följer Söderbloms religionshistoriska forskning. 121
I brottningen med sekelskiftesteologins utmaningar kom Einar Billing och Nathan
Söderblom att spela en avgörande roll för det som sedan skulle kallas den nya
Uppsalateologin. 122 De delade tanken på tillvarons grundläggande och dramatiska
dualism. Söderblom framhåller hur den dualistiska synen är oundgänglig för tolkningen
av vår tillvaro. Utgångsperspektivet för både Billing och Söderblom var nämligen att
evolutionismens deterministiska verklighetsuppfattning i sig utesluter möjligheten av en
aktiv Gud. Guds verklighet, uppfattad som själva tillvaron, grundbestäms däremot av
liv – inte av mekanisk lagbundenhet. Söderblom såg en tydlig distinktion mellan
verkligheten som liv och verkligheten som något iakttagbart och mätbart lagbundet.
Två olika slags kunskapsprinciper låg som grund för synsätten. Kausalsammanhangen
var abstraherad verklighet: en karta av verkligheten men inte en avbildning av den.
Erfarenhet, fantasi, intuition och tro blev därför viktiga begrepp i verkligheten som liv
betraktad. Detta låter sig erfaras endast av den människa som lever mitt uppe i
livsprocessen. För att uppenbarelsen skall kunna betraktas som en historia i historien
måste hela historien ses som kvalitativt skild från tillvarons kausala natursammanhang.
123 Uppsalateologins nya tolkningar och begreppsinnebörder ställdes upp som
motbilder såväl till den evolutionistiska materialismen som till en statisk-ontologisk
idealism. Den nya svenska teologin stod dessutom i en direkt kontrast till den
romantisk-religiösa monism som hade präglat 1800-talet. Söderblom slog fast att
”invaggar sig någon i en monistisk ro, så har han icke sett satans djupheter. Jag unnar
honom att slippa. Men när det gäller att tolka vår tillvaro äger han knappast talan”. 124 I
Birgittahistoriografin märks omslaget från monism till dualism genom Westmans
försiktiga introduktion av helvetet och skärselden. Han låter till och med djävulen
gästspela i kontextens kulisser. Varken nämnda loci eller den subjektivt intresserade
Lucifer med lärjungar var välkomna i 1800-talsbiografierna. 125
120 Den vetenskapssociologiska terminologi jag lånar här är hämtad ur Pierrre Bourdieus Outline of a Theory of
a Practice, Cambridge 1977.
121 Nathan Söderbloms Studiet av religionen utkom 1908 och redogör för religionspsykologin som en
självständig disciplin. Se också Söderblom, 1930, s. 49-73, där den avgörande distinktionen mellan
oändlighetsmystik och uppenbarelsemystik och de båda riktningarnas olika uttryck specificeras. Harald
Hjärne accentuerade f.ö. samma skillnad i uppsatsen ”Gustaf Adolfs minne”, Svenskt och främmande,
Stockholm 1908, s. 51, d.v.s. distinktionen mellan individualismen och den opersonliga mysticismen i olika
religionskulturer.
122 Aulén har i flera arbeten återvänt till uppsalateologins betydelse. Redan 1925 identifierar han teologins
förändrade inriktning under influens av den tyska sekelskiftesteologin och bedömer den som en ny och
egenartad svensk teologi. Aulén, Gustaf, ”Sekelskiftesteologi”, Svensk Teologisk Kvartalstidskrift, Lund 1925, s.
72.
123 Jfr Lindfeldt, 1996, s. 42-43. Jag stöder mig här på Lindfeldts koncisa och klara resumé.
124 Söderblom, 1930, s. 105. Den monistiska synen medförde ju, som jag visar i analysen av Wahlström
biografi, hur Birgittas helvetes- och skärseldsuppenbarelser negligerades av flertalet av hennes tidigare
biografer.
125 ”I scenerna ur helvete och skärseld känna vi oss minst hemmastadda”, sammanfattade t.ex. Bergström
medan övriga biografer undviker samtalsämnet i fråga. Bergström, 1898, s. 127. I Fogelklous biografi är det
inte längre fråga om ett gästspel. Där ingår den onde och hans anhang i själva scenografin och behöver inte
nöja sig med biroller. Gästspelet i Westmans biografi kan studeras på t.ex. s. 147-149.