Untitled - Åbo Akademi

265
och centrum och 4. uppenbarelsen fortgår i nuet. 131 Den viktiga betoningen låg på
uppenbarelsens presensaspekt. Westmans Birgittabild glider av sig självt in i samma
historieuppfattning. 132
Eftersom uppsalateologernas syn på uppenbarelsen omfattade flödet av
gudshandlingar i historien, och inte enbart identifikation av enskilt punktuella inslag,
tror jag att vi ser en breddande omtänkning här som ger utslag även i Birgittabilderna.
Tack vare Söderblom och Billing blir hennes uppenbarelser inte längre lika
”svårhanterliga”. Den nya teologin tillåter att de fälls in i ett sammanhang av
gudshandlingar i historien; de domesticeras och blir ”rumsrena” eftersom historien ses
som det kontinuerligt konstanta medlet för Guds uppenbarelse av sig själv. Westman
talar till exempel om ”Birgittas historietolkande och till handling manande syner”.
Personlighetsmystiken illuminerar profeten till insikt om sin egenskap av verktyg för
Guds agerande i tiden. 133
Biografiskt och idéhistoriskt betraktar vi en brytpunkt i Westmans studie i
intresset för profeter och utkorade i den kristna historien. De gammaltestamentliga
profeterna ägde visserligen en exklusivitet, men den missionen utsträckte Billing till en
möjlighet i den enskilda kristna människans liv och livsgärning – om än i mer
anspråkslös tappning. 134 Söderblom är inne i samma tolkningssfär med sin positiva syn
på både historiens och personlighetens betydelse: Gud uppenbarar sig både i historien
och i profeternas, de utkorades och kallades, själsliv. 135 Billing vidgade dessutom
uppenbarelsens kontinuitetskaraktär genom hela kyrkohistorien fram till den dag som
är. Han såg det svenska folkets historia sammanbunden med kyrkans hela historia och
placerade sitt eget lands stormän i linje med profeterna i Israels historia. 136 Primärt ser
vi här en anknytning till den ritschlska teologin genom Billings och Söderbloms
principiella sammankoppling av religion och historia. 137 Westman fortsätter linjen in till
Birgitta i den svenska historien. Synen kan analogt fällas in i 1800-talets föreställning
om ”den högre gemenskapen” som de stora historiska gestalterna visade på i tysk
historieskrivning. 138
Söderbloms betoning av personligheten, viljan, det andliga medvetandet, står i
opposition mot Hägerströms ontologiska reduktion. Hos Söderblom, och i Uppsalateologin,
fortlevde den geijerska personlighetsfilosofin förstärkt av tankar från bland
andra Harald Hjärne. Kontrasten till en ultrarationell vetenskapsmetod blir uppenbar i
Söderbloms betoning av erfarenhet, fantasi, intuition och tro. Hans syn kan sammanfattas
i den retoriska frågan: ”Är verkligheten till sitt väsen att uppfatta i analogi med
det lefvande eller i analogi med universums lagbundenhet”? Svaret lyder: Verklighetens
131 Se Aulén, Gustaf, ”Nathan Söderblom och Einar Billing – kontraster i samverkan”, Svensk Teologisk
Kvartalstidskrift, Lund 1962, s. 210 och Wingren, Gustaf, Einar Billing. En studie i svensk teologi före 1920, Lund
1968, s. 73-76, 94-95, 125. Söderblom talar tidigt om ”uppenbarelse”. Billing däremot håller sig till de mer
modesta uttrycken ”utkorelse” och ”kallelse”.
132 Westman, 1911, t.ex. s. 148, 257.
133 Westman, 1911, s. 256-257.
134 I Vår kallelse, Stockholm 1916, s. 30-34 och s. 53-54 utvecklar Billing denna tanke från Luthers kallelse
till den enskilda kristna människan i ljuset av gudsriket som det personliga livsmålet. Uppenbarelsetanken
innebär inte enbart en viss historietolkning utan innefattar också det aktiva medarbetandet i gudsrikets
uppbyggnad. Både lydnaden i vardagen och historiens stora händelser blir för Billing aspekter av
uppenbarelsebegreppet.
135 Söderblom, 1930, s. 49-76.
136 Rodhe, 1930, s. 208-210.
137 Albert Ritschls teologi har ofta beskrivits som en aveskatologiserad kristendom. I stället ville han
renodla kärlekstanken i det kristna budskapet. Engeström, von, 1955, s. 189.
138 Jfr Scheuer, 1979, s. 115ff.