Untitled - Åbo Akademi

390
av ganska oberäkneliga omständigheter eller rent personlig hänsyn. Vi kan inte heller
blunda för det faktum att Birgittas anförvanter, vänner och gynnare ofta fylkade sig på
olika sidor i kampen. 198
Stolpe och Sundén tolkade Birgittas revelationer psykoanalytiskt genom att tala om
hennes Kristus- och Mariarelationer som surrogat för den mor hon miste i unga år eller
som substitut för den efterträngtade kärlek hon aldrig fick som barn. Klockars vänder
på resonemangen och hänvisar till Birgittas egen bildvärld där kvardröjande minnen av
modern skapar en positiv gudsbild:
Birgittas minnesbild av sin mor var säkert i grunden positiv. Hon liknar ofta Gud vid en
mor. Han jämförs med en mor som undervisar sina barn eller med en mor som går sitt
vilsegångna barn till mötes i mörkret med en lykta i handen. /…/ Kanske döljer sig också
något barndomsminne bakom den sistnämnda bilden? 199
Här bemöts samtidigt Fogelklous försök att psykologisera Birgittas tidigaste visioner
genom att tolka dem som regressioner. Klockars påpekar indirekt att Birgittalegendens
två första syner faktiskt härrör sig från Birgittas sjuårsålder, alltså flera år innan hennes
mor dog. 200
Verifieringarna av Acta samt falsifieringar av tidigare biografers Birgittabild
präglar Klockars biografi mer än skapar en egen nytecknad bild. I den mån en egen bild
kan skönjas möter vi en målinriktad kvinna med ett stort företag, klostret i Vadstena, i
sikte. Birgitta är väckelsepredikanten och klostergrunderskan i denna biografiska teckning.
201 Utelämnandet av biografijagets problematiska sidor skapar en neutralpositiv
bild, avklädd den hagiografiska dräkten och alla övertoner av moderlighet och svulstigt
upphaussade helgonegenskaper. I sin sakliga förlängning genererar detta givetvis en
”snällhetsexeges” men fromheten bär människodräkt. 202 Kvinnobilden blir ändå inte
svagare trots alla dessa nertoningar och ”matter-of-fact”-resonemang. Klockars
198 Klockars, 1976, s. 163.
199 Reuelaciones celestes, Book II, ed. by Carl-Gustaf Undhagen and Birger Bergh, Stockholm 2001, Rev II:15, i
sv. övers. Himmelska upp., Band 1, bok 2, kap.15, s. 232-234. Klockars, 1976, s. 35 samt s. 38 där Klockars
betonar att den bild urkunderna ger av Birgittas mamma inte visar bilden av en känslolös kvinna.
200 Klockars, 1976, s. 32-42 samt Fogelklou, 1919, s. 27.
201 Klockars, 1976, s. 118-120.
202 Jag är rätt så övertygad om att Klockars, i likhet med Schmid, är ute efter att nedmontera Fogelklous
gigantiska ”Moder Birgitta”. Stolpes bild spolas bort i samma penndrag. I Klockars biografi, t.ex. s. 99,
134ff, framställs till exempel Birgittas relationer till barnen mycket formellt. Också den av biografer
omhuldade bilden av sonen Karl som Birgittas älskling bland barnen, nöts ner i Klockars käll- och
tendenskritiska genomgång av den fabulerande abbedissan Margareta Clausdotters legendfabrikat. I Acta,
s.264f, beskrivs Karl visserligen som filio eius magis dilecto, men det som abbedissan, och senare biografer,
utvecklat ur detta är enligt Klockars hopfantiserade berättelser. I samma veva korrigerar hon också den
felaktiga bilden av Karl som Birgittas förmyndare efter Ulfs död. Birgittas formellt ansvarig förmyndare
skall sökas bland äldre släktingar, menar Klockars, och visar att det snarare var modern som var sonens
förmyndare och inte tvärtom. Detta understöd av en episod i Acta, s. 323. Det är för övrigt
anmärkningsvärt hur lite barnen förekommer i Birgittas uppenbarelser. Barnen Birger och Märta deltar inte
heller som vittnen i kanonisationsprocessen. För Märtas del är det förståeligt eftersom hon inte ingick i
Birgittas Romtid, men vad gäller Birger är det märkligt eftersom han vistades sporadiskt hos sin mor i Rom.
Barnbarnen förkommer inte alls, med ett undantag där Birgittas av modern ombes att be för sin sonson.
Klockars bevisar också, på tal om barnen, att Stolpes och Sundéns hypoteser om Birgittas drömmar att se
någon av sina söner eller sonsöner på Sveriges tron, inte bara är omöjlig att källbelägga utan motsägs av
fakta i det juridiska källmaterialet. Om ”upprorsrevolutionen” se Klockars, 1976, s. 164-165, 147-148