Untitled - Åbo Akademi

449
påflugenheten, hänsynslösheten. Birgitta fann omsider ett värdigt mål för sin energi och
sin härskarvilja, då hon inriktade sin strävan på att lösa den dåvarande kristenhetens största
problem: påveväldets förfall. 130
Birgitta kallas för ”sierska”, ”profet” och ”Guds budbärare”. Det profetiska kallet
stimulerar hennes strävan mot den högsta plattformen för att få gensvar på sina
budskap. Hennes blick är ”alltid riktad mot spetsarna”. Hon har en absolutistisk natur,
är nykter och andligt sund. Det är däremot tveksamt om hon är mystiker då den
praktiska sidan, aktiviteten och det moraliska överväger i hennes personlighet. Jämförd
med andra brudmystiker verkar Birgitta ”kall”. Hon saknar den ”heta, stolta lidelsen”
och den ”milt hysteriska ljuvheten” som kännetecknade Mechthild av Magdeburg och
hennes namne från Hackeborn. Det förnämsta för Birgitta är inte ”fördjupandet i den
mystiska kärleksföreningen mellan själen och dess älskade, utan det etiska momentet”.
Även om små spår av brudmystik förekommer i Birgittas texter märker man, enligt
biografen, att hon är en ”40-årig matrona, mor till åtta barn” och att hon har ”lämnat
svärmeriet bakom sig”. 131 Hon uppvisar däremot det naturliga geniets avund och förakt
mot skriftlärdom. På basis av en Mariauppenbarelse noterar biografen:
Visionen innehåller en ögonskenlig identifikationsupplevelse. Den begåvade kvinnan har
övervunnit sin hemliga mindervärdeskänsla inför magistrarnas boklärdom med vissheten,
att hon ägde en högre insikt, mot vilken lärdom är torra agnar. 132
Tranformationen av själens tendenser kan ske abrupt, enligt Tor Andræ. Han polemiserar
mot Steffens syn på en successiv progression av Birgittas visionära förmåga. Han
finner Henrik Schücks konklusion träffsäker om att ”det var en kärleksfull och sörjande
änkas sjuka fantasi som skänkt Norden dess främsta helgon”. Det finns, framhåller han,
ett orsakssamband mellan det psykiska och fysiska även om man bör se andligheten
också ur andra synvinklar än som ”sublimerade libidos”.
Den fromhet, inom vilken hon levde, fordrade offer, och hon gav det med en heroism,
med ett allvar, som för den, som icke besjälas av önskan att missförstå, vittnar lika djupt
om hennes kärlek till sin make som om uppriktigheten i hennes religiösa tro. Hon blir så
större för oss som kvinna och i varje fall icke mindre som helgon. Det är värt att lägga
märke till att denna sublimering ej sker genom ett spel av dunkla krafter utan genom en
medveten hjältemodig inre kamp. 133
Beträffande Birgittas omtalade övernaturliga förmågor, klärvoajans, telepati, förmågan
att bota sjuka och kardiognosin, fattar Andræ sig kort: Eftervärlden fäste sannolikt
130 Andræ, 1926, s. 318.
131 Andræ, 1926, s. 323-325. Här förenar biografen sig med Westmans tolkning, med Nathan Söderbloms
affirmation i bakgrunden. Westman sammanfattade sin syn på den etiska kallelsemystikern bl.a. i att
”Tankarna tendera till att glida över från brudens sällhet till hennes skyldigheter”. Westman, 1911, t.ex. s.
109, 119-121, 143, 147-148, och alldeles särskilt s. 251-257. Fogelklous bedömning var likartad. Fogelklou,
1919, t.ex. s. 210.
132 Andræ, 1926, s. 322.
133 Andræ, 1926, s. 326-329. Citatet finns på s. 328. Jfr Steffen, 1909, s. IX, Westman, 1911, t.ex. s. 81, 106,
108-116, Schück, Henrik, Svensk literaturhistoria, Stockholm 1885-1890, s. 160-161, Schück, 1896, s. 92-95
samt Schück, 1911, s. 178-179. Jfr även Hammerichs åsikt, 1863, s. 73, särskilt not 2.