Untitled - Åbo Akademi

antagligen något om det långt drivna kravet på empiri kontra behovet av ”läsarvänliga”
biografier. 103
Jag finner en anmärkningsvärd iakttagelse i detta sammanhang. Trots källkritikens
utveckling och insikten om den historiska kontextens betydelse ligger idealiseringens
slöja kvar över biografin ännu vid slutet av 1800-talet. Göran Hägg konstaterar att det
fortfarande under 1880-talet skrivs moralisk-typiserande biografier. Konventionen
förbjuder själsinträngande studier av nära avlidna. Han menar att den äldre biografitraditionen
slutar först i och med det mer moderna litterära och historiska porträttet i
Saint-Beuves efterföljd, med framom andra Oscar Levertin som milstolpe. En fråga
kvarstår ändå: fanns det en ”artighetsgräns” som dikterades av det närhistoriska
perspektivet? Man ägnade sig kanske inte åt psykologiska utgrävningar i vare sig nyligen
eller för länge sedan avlidna mäns psyke, medan det däremot kanske var tillåtet med
äldre avlidna kvinnor, till exempel Birgitta från medeltiden? Skillnaden är hur som helst
frappant mellan till exempel Schücks analys av Birgitta jämfört med hans bild av Petrus
av Dacia. 104
Litteraturvetarna var inte ensamma bidragsgivare till biografins utveckling i
Sverige. Snävheten i den oscarianska människosynen luckrades stegvis upp genom
skönlitteraturen. Författare som Emilie Flygare-Carlén, Fredrika Bremer, Victoria
Benedictsson och August Strindberg öppnade vägen till friskhet och nyanserad realism i
skildringar av människans komplexa natur. 105
Föregångarna till den nya biografiken var, enligt Bengt Hildebrand, till största
delen kvinnor. Som den verkliga pionjären i svensk biografi bör Ellen Fries nämnas.
Ellen Fries eget biografiska arbete innehöll dessutom analyser över käll- och
metodproblemen i biografiskrivningen. Fries gjorde en banbrytande insats genom att
söka fram betydelsefulla kvinnor ur den svenska historien, kvinnor som både negligerats
i historieskrivningen och försummats biografiskt. Hennes biografiska linje följdes
snart av andra kvinnor: Sigrid Leijonhufvud och Lydia Wahlström. 106
3.2 ”Klimatväxlingen”
Vid 1900-talets första decennium hade biografin funnit den kombinationsform av
kritiska historiestudier parade med psykologisk inlevelse (common sense-psykologi) som,
med smärre variationsrikedom, håller nästan seklet ut, sammanfattar Larsson. Vi skall
stanna en stund inför det som Bengt Hildebrand kallade ”klimatväxlingen i modern
svensk biografi” när den svenska biografin började öppna sig för psykologiserande och
103 Lamm, Martin, ”Karl Warburg som litteraturhistoriker. Några minnesord”, Ord och Bild (OoB) 28, 1919,
s. 81-90 samt Larsson, 2003, s. 45.
104 I Schücks produktion kan vi följa med uppluckringen av tabun och konventioner. Hans ”änkeanalys” av
Birgitta är inte konventionell. I sin Shakespearebiografi talar han bl.a. om studiet av författaren som ”det
renaste uttrycket för sin tids sträfvanden”, vilket ju ljuder av helt andra tongångar än hans syn på Birgitta.
Samma gäller idolportättet av Petrus av Dacia där erotiken ses förfinad sublimitet i medeltidsförfattarens
texter medan Birgitta avdöms och klassas som änkesjuk och neurotisk. Men frågan i sig är bredare än en
litteraturprofessors alster, och tål att begrundas ur ett feministiskt perspektiv. Jfr Hägg, Göran, Övertalning
och underhållning. Den svenska essäistiken 1890-1930, Stockholm 1978, s. 46 och Larsson, 2003, s. 45. Se också
Schück, Henrik, William Shakespeare. Hans lif och värksamhet. En historisk framställning, Stockholm 1883, s. III
samt Schück, Henrik, Vår förste författare. En själshistoria från medeltiden, Stockholm 1916, s. 217-228.
105 Hildebrand, Bengt, ”Klimatväxlingen i modern svensk biografi”, PHT 57, 1959, s. 103.
106 Hildebrand, 1959, s. 104 samt Fries, Ellen, Märkvärdiga Qvinnor, Stockholm 1891.
58