Untitled - Åbo Akademi

515
perspektivet tycker jag att den analytiska biografen kunde värderas högre än Nadel gör.
Ur den synvinkeln vill jag framhålla två Birgittabiografier som vänder sig medvetet utåt
mot sin biografipublik: Emilia Fogelklous och Birger Berghs levnadsteckningar. Sven
Stolpe och Hjalmar Sundén är extremt införstådda med läsarens betydelse, men de
plockar alltför lätta poäng genom att erotisera Birgittas hela livsberättelse. Båda
biograferna atomiserar dessutom den biografiska berättelsen: Stolpe genom ideliga
polemiker och Sundén genom psykoanalytisk terminologi vars begrepp och byggstenar
söndrar livsberättelsen. Analysmetoden borde vila osynligt insmält i texten innan
biografin når sin publik.
Jag är alltså inte helt överens med Nadel i hans kritiska bedömningar av de olika
berättargreppen. Jag tror inte att problemen ligger i den enskilda stilen i utan hur den
används. Birgit Klockars och Birger Berghs biografier bekräftar detta.
Epitet, metaforer, den plutarkiska dubbelkaraktäristiken och adjektivfrossa
kännetecknar flera av Birgittabiografierna. Legenderna ur Acta fick tjäna som anekdotiska
inslag i gestaltningen. Till och med den antika indirekta framställningsmetoden av
oföränderlig karaktär levde kvar under hela 1900-talet. Den plutarkiska dubbelkaraktäristiken
tycks närmast outrotlig. Flera av biograferna använde ”plutarkismen” som en
metod. Den ena efter den andra personen lyftes fram som jämförelseobjekt till Birgitta.
I vissa av biografierna är gestalterna så många att tekniken blev intetsägande.
”Plutarkismen” blomstrade kring sekelskiftet men frodas ännu en lång tid därefter. När
portarna till medeltiden öppnades alltmer trädde alltfler mystiker, visionärer och
profeter in i synfältet. Birgitta betraktades inte längre som unik. Man ville pröva hennes
egenart gentemot de nya historiska bekantskaperna. Man vill också avstämma den
medeltida mentaliteten och religiositeten. Dubbelkaraktäristiken bör däremot brukas
sparsmakat för att bli biografiskt upplysande. Birgit Klockars är exemplarisk på den
punkten. Hans Furuhagen använder greppet förtjänstfullt. Han jämför Birgitta med
endast en annan kvinna, Jeanne de Valois. Jämförelsen är relevant, till skillnad från tnär
Birgitta kallas för en kvinnlig Dante eller Petrarca eller liknas vid vilken kvinnlig
mystiker som helst. Det senare tillfogar ingenting till gestaltningen eftersom olikheterna
är flerfaldiga och flagranta.
I Jensens komparativa mikroanalys av en rad fackhistoriska biografier står
förhållandet mellan avsändare, mottagare och den berättade historien i centrum som en
”narrativ överenskommelse”. Här är det viktigt att fästa uppmärksamheten på hur
biografen har inrättat och använt det förmedlingsrum han har inrett åt sig i texten.
Detta omfattar naturligtvis en analys av vad som kan läsas in i texten om
avsändaren/biografen. En specifik uppmärksamhet ägnar Jensen bruket av metaforer
och slagord. En aspekt av metaforvaksamheten är att avslöja om språkbilder eventuellt
används för att täcka biografens okunskap eller otillräckliga bakgrundsforskning. 61
Birgittabiografierna berättar att där de mest frekventa epiteten förekommer och där
metaforiken och dubbelkaraktäristiken frodas är neutraliteten som svagast. De
vetenskapliga kvalitetsbiograferna undviker excesser i dessa gestaltningsgrepp.
För Birgittas del kan man inte göra sig av med de legendartade inslagen ur Acta
eftersom de utgör grundläggande källmaterial. I den mån de används borde de utsättas
för examination. I flera av biografierna får de slentrianmässigt tjänstgöra som måleriska
inslag, berättande källor eller som anekdotinslag för att lätta upp texten. Även
revelationerna används som talande källmaterial i den biografiska gestaltningen. De
61 Jensen, 1999, Livet fortalt, s. 117-120.