Untitled - Åbo Akademi

alexandrinerna utarbetades dessutom kommenterande utgåvor av diktares och filosofers
verk: levnadsskisser med citat och forskningsrön. 3
I de tidigaste levnadsskildringarna i historien etablerades några genomgående
metoder för att beskriva en individ. Ett sätt som användes är den oföränderliga
karaktären i direkt framställning. En annan biografisk metod var användandet av
jämförande dubbelkaraktäristik. Insikten om att människan är föränderlig under sitt
livslopp fick biografier att arbeta med direkt framställning av föränderliga karaktärer.
Ytterligare en form är den indirekta karaktäristiken. 4 Mellan elogium (första gången en
person skildras) och epilogen (slutorden) skildrades individen oftast som oföränderlig
till karaktären, men både den indirekta och direkta gestaltningsformen förekom under
antiken och medeltiden. Målet var inte att teckna bilden av en levande, verklig,
människa utan en idealbild; moralläran gick före historiska fakta och psykologisk
sanning, sammanfattar biografiforskaren Paul Kirn. I den mån man omtalade negativa
personlighetsdrag beskrevs de som egenskapsbrister, som till exempel Tacitus i
beskrivningen av parterkonungen Vardanes eller Hugo von Flavigny om Wilhelm den
röde. Tacitus konstaterar om parterkonungen att ”få var honom jämbördiga i glans, om
han bara hade sökt sitt eget folks kärlek lika ivrigt som sina fienders skräck”. De
medeltida biograferna framhöll vanligtvis avsaknad av fromhet som en negativ
egenskap. 5
En intressant frågeställning gäller graden av kritisk människosyn, självbild och
jagkunskap under antiken och medeltiden. Jacob Burckhardt ansåg att människan i det
kulturella klimatet före renässansen var betydligt mindre jagcentrerad än under modern
tid. Människan under antiken, och medeltiden, kände sig själv främst som tillhörig ras,
folk, politiskt parti, olika sammanslutningar, familj eller i annan kollektiv konstellation.
Men begreppet person, i meningen individ, var faktiskt en nyhet som växte fram i den
kristna medeltida debatten, påpekar Anders Piltz. Det finns alltså skäl att kritisera
Burckhardts förutsättningar. De har också fått mothugg. Biografiforskaren Reed
Whittemore framhåller att människan under nämnda tidsepoker omtalade sig själv som
”jag”, skrev om sitt privata liv och gav uttryck för andra aspekter ur sitt inre
medvetande än kollektiva tankar och ambitioner. Det kulturella klimatet var inte enbart
ett enda kulturklimat, framhåller Whittemore; beresta, välutbildade människor från den
övre samhällsklassen levde kanske i en miljö som mer liknade vår egen än vi i första
hand tror. Skillnaden kan snarare handla om olikheterna i klass, status och förmögenhet.
Att forskningen fortfarande är livlig visar ett nyutkommet verk, som analyserar
Hugos av Saint Victor Didascalicon från 1100-talet:
The Delphic adage,”know yourself”, was a recurring theme in twelfth-century religious
literature. Hugh of Saint Victor used it in the first chapter of his Didascalicon. It was the
subtitle of Abelards´ Ethica. It has long been recognized by historians as a sign of
”discovery of the individual” in the twelfth century. The quest for self-knowledge, for
knowledge of one’s inner self that is, and the emphasis of one’s own experience, are seen
as signs of this growing sense of individuality. Originating as a reaction of medievalists to
the claims of Renaissance historians, this “discovery of the individual” has been qualified
since then. In the first place, there is no individual in modern sense, with its sense of
uniqueness and its goal of self-fulfilment. Secondly, the almost exclusive attention on
religion as the field where, if not individuality, at least self-awareness develops, has come
3 Romain, 1948, s.17-19.
4 Kirn, Paul, Das Bild des Menschen in Geschichtsschreibung von Polybios bis Ranke, Göttingen 1955, s. 28-30 samt
s. 40-56.
5 Kirn, 1955, s. 40-49.
30