Untitled - Åbo Akademi

216
idealen, som biografen förfäktar, är inkonsekventa, svåra att precisera och knappast
gemensamma för flertalet forskare. Definitioner och jämförelser blir partiskt missvisande,
tendentiösa, och framställningen är internt kontradiktorisk. 362 Framställningens
totalbild förhåller sig sanningsenligt till enskilda empiriska påståenden. Urvalsprinciperna
för källmaterial är inte konsekvent genomtänkta och meningsfulla för frågeställningarna.
Biografin håller inte för en intersubjektiv prövning. 363 Värderingar, renodling av
perspektiv, värdeomdömen innebär inte i sig att en vetenskaplig undersökning är
subjektiv. Göran Hermerén vill att tre kriterier skall vara uppfyllda för att en historisk
framställning skall betraktas som ickeobjektiv. Dels skall speciella vetenskapliga
intressen och värderingar hos en forskare kunna iakttas, dels skall framställningen ha
uppenbara vetenskapliga brister och slutligen skall dessa brister kunna hänföras till hans
värderingar. 364 Samtliga villkor uppfylls i Stolpes Birgittabiografi även om en hel del
antagligen kan läggas på affektionens och slarvighetens konto.
Psykobiografins teoretiska och metodiska möjligheter och brister behöver
diskuteras allvarligt när det gäller Sven Stolpes Birgittabiografi. Den enda biografi man
kan jämföra med inom dessa ramar är Hjalmar Sundéns psykoanalytiska tolkning. Både
Paul Ricoeur och Daniel Madelénat var resistenta mot psykoanalysen. Den förståelse
psykoanalysen erbjuder den moderna människan ansåg Ricoeur vara både svår och
smärtsam på grund av den narcissistiska förödmjukelse den vållar. Madelénats distans
gentemot psykoanalysens modeller och intuitionens metodik grundade sig på insikt om
den outplånliga motsättningen mellan empiri och vetenskap, individ och typ i sökandet
efter vetenskapliga förklaringar att underbygga tolkningen med. Grundliga historiska
kunskaper och underbyggd personkännedom är mer belysande: människan bör
betraktas i sin tid och inte som ett transcendent jag, betonar Madelénat. 365 Stolpes syn
på något slags transcendental kvinnlig sexualitet blir inte bara anakronistisk utan precis
som Ricoeur sensibelt framhåller: en enda lång förödmjukelse. En oemotsäglig
vetenskaplig validitet och legitimitet behöver formuleras innan biografen ger sig iväg på
dylika psykoanalytiska utfärder. Biografens kredibilitet är en avgörande aspekt här.
Eva Österberg påtalade historikernas rädsla, feghet eller motvillighet inför
psykiatrins och psykologins terminologi och frågor och noterade att det tydligen är
lättare att röra sig på de fält som anges av orden samhälle, kultur och diskurs. Ingemar
Nilsson såg ett metodiskt släktskap mellan psykoanalys och källkritik i att en riktig
tolkning kan bekräftas genom att den pekar ut nytt relevant material som stöder den
ifall inga kända källor direkt falsifierar tolkningen. Förfarandet är källkritiskt och
samtidigt ett beprövat tillvägagångssätt inom psykoanalysen, där en korrekt
rekonstruktion producerar nya minnen som förbättrar, förtätar eller kompletterar
rekonstruktionen. Motöverföringen mellan biograf och biograferad är, enligt Nilsson,
kopplad till den historiska förståelsen. Arne Jarrick ser likaledes en källkritisk potential i
psykoanalysen i och med att den inte tar människan på orden utan antar att hon kan ha
362 Hermerén, 1972, s. 94-98. För att en framställning skall bedömas som missvisande menar Hermerén,
hänvisande till Erik Rydings studie från 1971, Att luras utan att ljuga, att valet av fakta, synpunkter,
jämförelseobjekt, terminologi, modeller, o.s.v. bryter mot vissa normer. Man har m.a.o. inte rätt att
komplettera en ofullständig beskrivning hur som helst utan att kompletteringen följer vissa regler som
underförstås eller tas för givna vid normal kommunikation. Om vi har en ofullständig text och med hjälp
av dessa regler kompletterar texten, kan vi säga att texten pragmatiskt implicerar kompletteringen. Om
kompletteringen däremot innehåller något eller några missvisande påståenden skall vi bedöma
framställningen som missvisande.
363 Hermerén, 1972, s. 115.
364 Hermerén, 1972, s. 139.
365 Ricoeur, Paul, Le Conflit des interpretations, Paris 1969, s. 159, Madelénat, 1984, s. 121-130.