Untitled - Åbo Akademi

Något av dessa tre skrivsätt dominerar varje enskild biografi, enligt Nadel, även om de
ibland uppträder parallellt, inflätade, och kan var svårseparerbara. Den första känns igen
på biografens delaktighet, den andra drivs av opartiskhetens idé, den tredje prioriterar
analysen som arbetssätt.
I den dramatisk-expressiva biografin etablerar biografen ett unikt relationsförhållande
mellan sig själv och den biograferade, som han utvecklar och uttrycker med
dramatiska effekter. Den objektiva levnadsberättaren strävar till att eliminera sig själv ur
texten. Han undviker att involvera sig själv på grund av historisk distans eller vetenskapliga
ideal. Frånvaron av teser är noterbar. Som extremform kan varianten exemplifieras
med 1800-talets Life-and-letters-biografityp, där man ansåg att subjektet talar bäst för sig
självt. Bindningen mellan biograf och biograferad skulle vara så tunn och omärkbar
som möjligt. Här upprätthölls, enligt Nadel, en ideologisk tro på insamlandet av fakta
som det primära. Samtidigt visade man en total blindhet inför biografens egen kreativa
kraft och närvaro genom sitt språk, sin världsbild, sitt eget synsätt och sin attityd samt,
givetvis, genom sin berättelse som sådan. Den analyserande biografen är inte
närvarande i egen person i texten. Han uppträder då och då som kommentator, som en
Vergilius för läsarens Dante och gör läsarens arbete genom att analysera, bedöma eller
tillbakavisa data och uppgifter i kommentarer ofta presenteras väldefinierade och med
underbyggda teser. Ibland uppträder tolkaren som advokat i försvar för sitt subjekt.
Nadel säger att dessa interpretativt lagda biografer – i sin simultansamtidighet – är de
svåraste att uthärda och de mest krävande att läsa. Ibland bygger de sin biografi på
moraliska eller psykologiska tolkningar och förklaringar.
Den dramatiska biografen uppträder ofta i jagform. Den objektiva skildraren väljer
en allvetande röst. Den analytiska biografen uttrycker sig med en fastställd och
begränsad egen röst. Samtliga biografivarianter genererar sina speciella problem, enligt
Nadel. Den dramatiska berättaren dras med tillförlitlighetsproblem då biografen deltar
alltför tydligt i (kon)texten. Närvaron sker ibland på bekostnad av korrekthet. Majoriteten
av dramatiska biografer, skriver Nadel, pendlar mellan naivitet och erfarenhet,
mellan okunnighet och kunskap om det subjekt de skildrar. Biografens egen utveckling
löper som ett andra stråk i texten, likvärdig i betydelse med biografins subjekt. Den
objektiva biografen däremot kan skapa skenobjektivitet genom sin allvetande röst.
Fakta, dokumentation, protokoll, register, etcetera, skiljer berättaren från berättelsen
och depersonaliserar biografin. Metoden vidmakthåller illusionen om kontrollmöjlighet
av en objektiv värld. Forskning ersätter erfarenhet. Resultatet blir ofta en referensbok i
stället för en levnadsberättelse. 65
Kritiken mot den moderna biografin har ibland varit hård. Man har sagt att den
offrar sanningen för illusionen. Den moderna biografin har ändå fört med sig ett kritiskt
sinnelag. Man är inte lika benägen att sätta tilltro till brev som biograferna på 1800-talet
var. Man strävar till att betrakta liv och verk som en helhet. Språkets dominerande
betydelse, den historiekulturella kontexten och berättargreppens inflytande har
observerats och problematiserats. Det heroiska draget i karaktärsteckningarna har
65 Nadel, 1984, s. 170-173. Madelénat har ett liknande schema för biografens berättarhållning,
tidsbehandling och syntax. Han skiljer mellan det interna, det externa och det allvetande berättargreppet. Den
interna berättaren riskerar att fluidisera in i självbiografi. I den externt komponerade biografin löper
biografen faran att börja argumentera med materialet och hejda berättarflödet. Den allvetande berättaren
avvisas helt av Madelénat eftersom han/hon konkurrerar ut huvudpersonen. Madelénat, 1984, s. 149ff.
47