Untitled - Åbo Akademi

ar har därför i stället fått genomsyra analysen. Som slutligt förslag kunde man ha låtit bli
att kategorisera överhuvudtaget och analyserat biografierna i kronologisk följd.
Jag stannade för ovannämnda huvudgrupper av flera orsaker. Dels tenderade
denna indelning att bli någorlunda neutral. Dels märkte jag under arbetets gång att de
övriga perspektiven ofta fylkade sig som naturliga underperspektiv. De visar aspekter
och ger delsvar på frågor om varför en viss biografs bild ser ut som den gör. Däremot
saknade de bärkraft som övergripande schematiseringar.
Några invändningar bör infogas här. Emilia Fogelklous biografi har varit
synnerligen svårpreciserbar. Ingen kan förneka att texten präglas av starka hagiografiska
drag. Ingen kan heller påstå att Birgitta (1919) inte skulle vara en populärhistorisk
biografi. Den ideologiska och samstämda tidslöshetsanda och ensidiga fromhet, som är
framträdande typisk i hagiografierna, totaldominerar ändå inte Fogelklous text. Den
biografiska ansatsen hos porträttören söker sig till nivå med samtidens historiska och
vetenskapliga insikter. Det avgörande kriteriet blev att Emilia Fogelklou, trots att hon
aldrig erhöll professuren i religionspsykologi, 28 ändå under större delen av sitt liv ägnade
sig åt religionspsykologiska frågeställningar. Men jag medger att mitt val kan diskuteras.
Samma sak gäller delvis Knut B. Westmans Birgitta-studier (1911) Hans utgångspunkt i
tidens då moderna religionsvetenskap och hans sökande efter olika religiösa
personlighetsdrag fick mig att se detta verk som ett tidigt försök till en religionspsykologiskt
amplifierande biografi. Hjalmar Sundéns postmortala psykoanalys av Birgitta (1973)
är trots detta den första moderna, och hittills enda, biografi som bygger på en
professionell och konsekvent vald psykoanalytisk teoribildning. Men att ifrågasätta
Fogelklou eller Westman i en vetenskaplig efterbedömning skulle ha inneburit att fordra
något av religionspsykologin som ännu inte var aktuellt inom svensk vetenskap. Därför
följde jag ansatsen och perspektivet i bådas biografiska forskning med överseende inför
den svenska religionspsykologins betydligt långsammare utveckling jämfört med den
internationella forskningsdynamiken. I och med Westmans och Fogelklous
perspektivomkastning, från karaktäriserande klichéskildringar av Birgitta till fokusering
på det inre själslivets dynamik, sker ett omvälvande biografiskt ”paradigmskifte” i
Birgittabildernas historiografi jämfört med de tidigare nationalistiska och kontrakatolska
bilderna. 29 Det nya synsättet i sig äger religionspsykologisk inre dynamik. Oskar
Levertins essäistiska biografik stiger fram här som ideal med sin moderna inriktning på
litterära och historiska porträtt och ersätter delvis de tidigare moraliskt typiserande
porträtten. 30
De vetenskapliga monografierna bildar en klass för sig. Frågan är om de alls skall
betraktas som biografier? Birgit Klockars hade i alla fall ingenting emot att hennes
Birgittatrilogi lästes som en biografisk helhet. Både Klockars Birgittas svenska värld (1976)
och Toni Schmids monografi, Birgitta och hennes uppenbarelser (1940) utmärker sig
dessutom som så starkt korrigerande motbiografier till de populära biografierna att jag har
valt att analysera dem som biografier för det biografiska samtalets skull. De lyfter
dessutom fram frågor om den vetenskapliga biografin. Hans Furuhagens biografi (1990)
ingår i denna kategori därför att det biografiska perspektivet är underställt andra frågor
till historien i hans medvetet begränsade forskningsperspektiv. De vetenskapliga
28 Bergman Andrews, Maria, Emilia Fogelklou. Människan och gärningen, Skellefteå 1999, s. 262-264.
29 Jag håller helt med Toni Schmid när hon säger att tidigare dömde man Birgitta medan man under 1900talet
började bedöma henne och ville förstå henne. Schmid, Toni, Birgitta och hennes uppenbarelser, Lund 1940,
s. 35.
30 Levertins metod var den att ”via de skönlitterära texterna leva sig in i författarpsyket”, sammanfattar
Inger Larsson. Larsson, 2003, s. 46-47.
11